Det började gnaga i mig redan första kvällen vi var i skogen, Emelie och jag. Det gnager i och för sig alltid i mig, ligger precis under ytan och är det som min värld filtreras genom. Stor del av min tanketid går åt till att tänka på dem och om jag inte gör det silas alla andra tankar genom ljuset från tiden med dem. Jag tänker på, och för ensidiga monologer i mitt huvud, med Carro och Henke. Så gott som alltid, vad jag än gör.
Då, den där första kvällen i stugan i skogen, hittade Emelie några teckningar som Carro gjort. Det gjorde hon strax efter att vi tittat på trädkojan som Carro, Camilla och Henke byggde när de var mindre. Saker som de gjorde, Carro och Henke, då när de levde, när de fanns med - inte bara i mina tankar och i mitt hjärta - utan verkligen med i livet. I mitt liv, i Camillas och så småningom i Emelies liv. Saker som satt spår, fysiskt påtagliga spår, som går att hitta. Som går att se. Som Emelie just den där första kvällen i skogen lyckades både hitta och lyckade se.
Emelie frågade många saker, olika saker. Det gör hon i och för sig ofta, så jag antar att även hennes inre värld filtreras genom allt det som Carro och Henke var. Carro, som Emelie minns lite vagare än Henke, vill hon vet hur hon var, vad hon tyckte var roligt, vilket temperament hon hade, vad som fick henne att skratta.. Emelie minns när Carro badade med henne, bakade bullar och spelade piano tillsammans med henne. Naturligtvis minns hon många andra saker också, men hon saknar att känna Carro så väl som hon skulle vilja. Hon var trots allt bara fem år när Carro dog och Carro var heller inte alltid närvarande under dessa fem år. Det är förståeligt att hon inte minns allt så tydligt som hon skulle vilja. Det är förståeligt att hon vill komma Carro närmare. När det gäller Henke är frågorna annorlunda. Honom minns hon väl, de stod varandra väldigt nära och Henke var den givna idolen. Det är han för den delen än, Emelies idol. Frågorna om Henke handlar mer om vad han sa i olika situationer, som när de byggde trädkojan vad sa han då? Jag minns förstås inte allt som Henke pratade om, för Henke kunde verkligen prata när han ville, men jag minns en del och en del av allt jag minns berättade jag för Emelie den där första kvällen i stugan.
Ändå sen då, den där första kvällen där i stugan, har de gnagt. Alla de där känslor som jag ständigt försöker att hålla på plats för att de inte ska ta över min värld och ta över mitt liv. Bubblande, högljutt brusande och väldigt pockande är de på väg upp till ytan igen. På väg att riva sönder de bitar jag hunnit bygga ihop sen förra gången de trängde sig fram i ljuset, på väg att slita ner mig på knä igen.
Emelie var iväg på affären en sväng i dag. När hon kom hem sa hon: jag ska hälsa till dig från Marre, Madde eller vilket är det nu igen då. Tja, det beror förstås på vem du menar, svarade jag, menar du Carros kompis? Ja, sa Emelie, jag menar Carros bästa kompis, hon som var med och tittade på Carro när hon var död. Ja då är det Marre du menar då, svarade jag samtidigt som jag i mitt sinne återigen förpassades tillbaka till det där rummet i källaren på vårdcentralen. Rummet där Carro låg på en bår, blöt, kall, lika vacker som alltid men inte längre levande, en av gångerna. En annan gång var det Henke som låg där, blodig, med ett fint puder av glassplitter i håret, trasig, men som ändå såg levande ut fast han var död. Tredje gången var det Henke som låg där på en bår i det där rummet, igen och för sista gången någonsin, fortfarande trasig, med stelnat blod och blåmärken och inte längre levande. Antagligen var det till det rummet Emelie också förpassades tankemässigt en stund, åtminstone såg det ut så på hennes eftertänksamma, lite ledsna min. Ingen av oss sa nåt mer på ett tag, istället fortsatte vi vårt dagliga liv. Livet som ständigt silas genom saknaden efter de två som borde ha fått vara med oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar