Nu, på slutet, har det börja sjunka in i mig. Efter två år, sju månader och 27, snart 28, dagar har jag börjat förstå att min Henke är död. Först nu kryper det sakta in under mitt skinn och jag avskyr det. Det gör ont, fysiskt ont, att börja förstå. Det sliter, trasar sönder och förstör allt som för länge sen var helt. Ibland, som idag, blir smärtan för stor för att dölja. Då går det inte att hålla några tårar inne, de tränger fram hulkande, högljutt, brutet och precis så rått som bara sorg kan visa sig. Det känns som bröstet sprängs inifrån, samtidigt som all hulkande gråt gör att det inte går att andas. När jag inte kan andas som jag vill får jag panik, eller panikångest som det så osnyggt heter. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom. Hur ska jag kunna leva utan min Henke? Jag vill inte att han ska vara död, jag vill att han ska leva, jag vill att han ska vara här. Efter de fyra år, åtta månader och 21, snart 22, dagar som Carro varit död, har jag ännu inte lyckats klura ut hur jag ska klara mig utan henne. Hur ska jag klara mig utan min Carro resten av livet och alltid? Jag har inte ens lyckats med att riktigt förstå att hon är död, så hur kan då Henke också vara det?
Ibland, nästan jämt, mitt i förståelsen som sakta kryper nära, känns det som vi leker vardag. Vi försöker låtsas att livet går sin gilla gång med alla vanligheter som hör livet till. Åtminstone är det vad vi visar upp utåt, åtminstone är det vad de flesta människor orkar med att se. Fast vi vet att inget längre är vardag, eller åtminstone ser inte vår vardag ut som många andras vardag gör längre. Vår vardag är uppdelad i stunder, en stund i taget som till sist blir till timmar och så småningom dagar. En dag är nu för tiden som en evighet, fylld av hur många stunder som helst och lika många känslor.
Vi är långt ifrån hela längre. Snarare är vi bitar som vi genom vår egen kraft håller samman, som vi lägger ner hur mycket energi på som helst för att klara av att hålla på plats.. ibland. För det är jobbigt att se efter alla bitar samtidigt som allt inom en gör ont. Det är krävande att försöka leka vardag, när inget längre är som det ska och orken knappt räcker till nåt mer än att hålla ihop. Jag tycker vi gör ett bra jobb ändå, Camilla, Emelie och jag. Faktiskt så tycker jag att vi klarar det alldeles strålande som överhuvudtaget lever eller är vid liv. För vissa stunder är det så det är, vi är bara vid liv men vi orkar inte leva.
Idag har stunderna varit av blandad karaktär. Vi har levt, Emelie och jag här och Camilla på den plats hon för närvarande är, på olika vis. Emelie har lekt med en kompis, jag har hämtat böcker och målat dem vita, vi har lagat mat, bakat en sockerkaka, sett på serier, varit ute med hundarna och gått sönder. Mellan alla stunder av liv, har vi stunder total trasighet, av lite förståelse som gör att världen krackelera igen. Men alla stunder, alla dagar, är i ljuset av dem, i tomheten de lämnade efter sig och i smärtan som kommer av all saknad när de inte är här. Idag hittade Emelie ett meddelande som Henke skrivit för länge sen, om att han var hos en kompis, på receptet när vi skulle baka, vi hällde en av ingredienserna till kakan ur Carros burk, jag vek nytvättade handdukar och då var Carros aprikosfärgade handduk med hennes namn och Bamse tryckt på med och Emelie frågade mitt i alla bestyr: kommer du ihåg att du kallade Henke för Nelen ibland? Det gjorde jag, bland annat. Varför minns jag inte längre, men det stod för kärlek och Henke accepterade det utan invändningar. Så ser våra vardagar ut, olika stunder med olika innehåll, blandade huller om buller med varandra. Det enda som är konstant är att alla stunder silas genom saknaden efter dem, efter Carro och Henke, som väl ingen av oss ännu har klurat ut hur vi ska klara oss utan. Älskade, saknade barn. Tänk om ni bara kunde leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar