Sånt man inte pratar om..

Jag skulle så gärna vilja svamla på om livets härlighet, vara glad, optimistisk och underfundigt rolig. De senaste åren har det dock inte alltid fungerat så bra. Istället är jag gnällig, irriterad och trött på det mesta. Fångad i livet, utan möjlighet att gå. Det är så det känns när rasen kommer. Jag vill inte vara här, men jag måste. Därför ska jag istället skriva om sånt man egentligen inte pratar öppet om, sånt som gör människor obekväma och illa till mods. Sånt man inte bör visa upp för världen, precis sånt är det jag tänker skriva av mig om. Mitt mående är inte direkt i fasen wow med underbar utsikt, utan snarare i mörker utan ljus. Det är inte där jag vill vara, det är inte där det är bekvämt att vara och hade jag en enkel lösning så skulle jag ta mig härifrån, men så fungerar det inte. Depression, ett ord som många använder sig av som beskrivning på en sämre dag, men som är nåt mycket mycket värre än en sämre dag. Det är nåt som inte går att rycka upp sig ifrån, inget som går att forcera i en viss riktning. Det är nåt man varje dag måste välja att fortsätta att leva i, för det är precis så det är. Det är ett medvetet val, dag ut och dag in, och jag kan inte ens välja annat än att stanna i eländet vare sig jag vill eller inte.

Igår var en av de där dagarna, när måste vara kvar och vill inte var väldigt tydlig igen. Bitarna av det som förut var jag virvlade runt i atmosfären, det var svårt nog att försöka hålla dem någotsånär bredvid varandra utan att även försöka hålla uppe nån fasad som utstrålar att livet är roligt eller att jag åtminstone håller ihop. Det är såna dagar jag inte orkar med mig själv och ännu mindre någon annan. Jodå, det fungerar alldeles utmärkt när mina närmaste finns omkring mig, de jag inte behöver hålla uppe nån fasad för, eftersom de vet hur livet ser ut en del dagar. De har såna dagar själv, med bitar som driver runt utan fast förankring i det som tidigare var en hel människa. Det funkar även att ha dem med bitarna på plats omkring mig som sett mig i det stadiet förr, åtminstone oftast. Åtminstone de gånger de låtsat förstå. Det är de gånger de tror att de kan lösa min situation, att jag lätt kan fixa till mig själv, skärpa mig eller rycka upp mig, som det funkar så där. Det är dessa gånger jag är ensammast i världen, ensam mot världen, och inte orkar försöka förklara nåt som ingen annan ändå förstår. Igår var det som sagt en sån dag, en dag när jag inte ens orkade med att se någon annan människa än dem i min lilla sfär, och de förstod inte vad jag sa. De förstod inte att det som ibland håller samman hade rämnat och alla bitar flög runt vind för våg och att jag ansträngde mig hårt för att försöka samla ihop alla bitar som virvlade runt. Det var en sån där dag när jag absolut inte ville mer, när jag tröttnade ur på att välja livet igen och igen och tänkte att nu får det fanimej vara nog. Det var i det tillståndet jag var, när Camilla gråtandes och rädd ringde. Camilla som hade sett hur två brandbilar, en ambulans och en polisbil for iväg med sirenerna på. Det var därför hon ringde mig i ett tillstånd av upplösning. Det sista hon sett av mig innan hon gick ut, var att jag tog hundarna i bilen och for iväg för att slippa vara bland alla människor när jag rastade dem. Det hon trodde när hon såg alla utryckningsfordon var att jag dött, omkommit på nåt vis i bilen. Det var därför hon var rädd och trasig. Alla alarm inom henne skrek: nej, nej, nej, inte nån mer, inte igen, jag klarar det inte! När hon försäkrat sig om att jag var okej, frågade hon efter Emelie. Så ser livet ut för Camilla efter Carros och Henkes död. Så ser det även ut för Emelie och mig. Alltid på spänn och alltid beredd, eftersom inget går att ta för givet. Det var precis det samtalet som än en gång berättade för mig att jag måste stanna. Jag vet att det är så, men ibland blir det mer tydligt än andra gånger. Camilla avslutade vårt samtal med att säga: lova mig att du alltid har legitimation med dig när du far nånstans, älskar dig, puss och kräm mamma. Legitimationen. Henke hade ingen legitimation med sig när han dog, det var bland annat därför det tog tid att identifiera honom. Det var därför vi väntade länge på att få veta det vi inte ville veta, men anade eftersom vi hört om det från facebook.

Jag lovar, jag har körkortet med mig, älskar dig också gumman, puss och kräm, svarade jag Camilla innan vi la på. Hon lugnad för den här gången och jag lugnad över att jag kunde lugna henne. Puss och kräm. Det sa Carro jämt. Älskar dig också mamma, puss och kräm <3. Ett av Carros sista meddelanden till mig. Ett meddelande som finns kvar i både hjärtat och den gamla telefonen. Hur som helst så insåg jag igen, igen, igen att jag är fångad. I livet och i min lägenhet, som mer blivit ett fängelse än ett hem. Här är jag inspärrad, som ett djur i bur, instängd, isolerad och i panik. Jag måste bort. Egentligen inte från lägenheten, men från allt liv och all asfalt utanför. Jag behöver gräs, lugn och ro och min lilla plats i världen. En värld utanför min lägenhet, med sol, regn, vind och ifred. Att bo mitt i centrum är inte optimalt, inte ens särskilt fungerande, om man inte orkar med sig själv. Om man är deprimerad på riktigt och inte bara använder sig av ett ord man inte förstår. Då är självvald ensamhet ibland ett måste och här kan jag inte välja det. Jag måste iväg helt enkelt. Eftersom jag nu ska vara kvar här i all evinnerlighet som det verkar, får jag lov att hitta en annan lösning. En lösning med en egen plätt utomhus, utan bara asfalt och människor överallt. En plätt med plats för mina närmaste, för Camilla och Emelie och alla minnen som vi bär. Ett ställe där vi ibland kan få gå i bitar, men trots det kan gå ut. En sån lösning är vad vi behöver. Det ordnar inte allt, men det ordnar nåt. Det ordnar frihet att gå ut när man vill, även när man inte orkar hålla ihop.