Tanken var att den här dagen skulle
innehålla en cykeltur, med många vätskepausar och målgång vid en lite avsides
restaurang tillsammans med goda vänner. Istället har dagen mestadels inneburit
sömn, sömn och mer sömn. Nu sitter jag här hemma, relativt nyvaken, och funderar
över livet och dess innehåll. Hundarna sover, restaurangen på gatan nedanför
mitt fönster spelar musik som är så där och jag vill vara pigg igen. Senaste
tiden har inneburit lite för mycket jobb och lite för lite liv. Jag är för den
delen för trött för att engagera mig i nåt som skulle kunna kännas lite levande
när jag är ledig. När jag har för lite energi är inte heller mitt tålamod riktigt
vad det borde vara, vilket medför att saker som i vanliga fall inte är mitt
problem förvandlas till mindre irritationsmoment. Jag gillar inte att vara i
det stadiet, jag tycker om att vara levande och att fylla tiden med liv.
Stadiet andas men inte leva är nåt jag vill hålla så långt från mig som det
bara går, ändå är det där jag just nu är och det är inte okej.
Trots total energibrist fick jag
ändå kommentaren en dag på jobbet: ”vilken energi! Det var alldeles stilla här,
så kom du in med en energi som en stormvind”. Det gjorde mig lite glad mitt i
allt. Glad, eftersom det fick mig att känna att Carro var lite nära. Carro hade
en energi och utstrålning, som man oftast kände långt innan man såg henne. Hon
var som ett kraftfält hela hon, alltid, till och med när hon mådde som sämst.
Alltid, utom sista gången jag såg henne. Då var energin stilla, vibrationerna
harmoniskt lugna och jag vaggades in i en falsk trygghet där jag för en kort
stund trodde att allt skulle ordna sig för henne.
Hur som helst måste nåt hända, en
förändring måste till. Livet måste levas, frågan är bara hur jag ska orka få in
lite liv igen. Dock har det viktigaste i livet virvlat runt mig idag på olika
sätt. Emelie har förgyllt min tillvaro under förmiddagen, kvittrande och fylld
med snusförnuftig vishet. Camilla mms:ade mig en bild på havet och skrev:
tänkte på dig mamma. Mina underbara döttrar tillika mina älskade barn. Även om
jag just nu inte fyller livet med så mycket liv, så vet jag i alla fall vad jag
har att leva för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar