Natten är som alltid min tid. Min tid för ofrivillig vakenhet och tankar. Jag orkar inte ens skriva om det. Samma mörker, samma hål av ingenting med sin ständiga närvaro och konstanta beredskap att ta över hela min värld. Carro såg världen på sitt sätt. Jag vet vad hon såg.
Det som är positivt är att febern gett med sig.. och att jag blev serverad en god frukost i mycket trevligt sällskap i morse. Dessutom har jag orkat diska och gjort middag, vilken inmundigades tillsammans med redan omnämnt frukostsällskap. Två av mina närmaste vänner har ringt och Emelie, som är hos sin pappa, har kikat förbi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar