 |
| Emelies bilder av innan, när och nu |
Vi brukade sitta ute på trappan
eller på balkongen när det åskade, Carro, Camilla, Henke och jag. Oftast hade
vi med varsin kopp te, som vi smuttade på medan blixtarna ven över himlen och
vi njöt av deras suveränt vackra styrkedemonstration. Vi älskade åska och
blixtar, vi kände nästan hur kraften från dem smittade av sig på oss och fyllde
oss med styrka och energi. Vi hade inte så stora krav för
att livet skulle vara glittrande och speciellt, ändå gick allt så otroligt fel.
Ändå är de borta nu och jag tänker ofta på det uttalandet som ibland når mig,
det om att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe.. men det gjorde
den.
Vi brukade gå upp mitt i nätterna
ibland, Carro, Camilla, Henke och jag, för att fika i skenet från levande ljus
och bara prata. Det kändes lite hemligt, lite som om det var bara vi i världen när
vi satt där omringade av nattens mörker och pratade förtroligt, skrattade och
njöt av att bryta lite mot normerna och bara umgås och vara tillsammans. Så
olika, men ändå så lika och så viktiga för varandra.
Vi brukade ha picknick, Carro,
Camilla, Henke och jag. En del gånger på vår studsmatt, andra gånger i
lekparken mitt i centrum, nån gång mitt i fontänen innan den fylldes med vatten
inför sommaren, då och då i skogen och några gånger under köksbordet. Camilla pratar
fortfarande om hur mysigt det var när vi åt frukost på studsmattan i solen.
Emelie tog snabbt till sig den vanan och blev lika förtjust i den som vi andra.
Vi brukade sitta i timmar och
göra ritningar på hur våra drömhus skulle se ut, Carro, Camilla, Henke och jag.
Det var gånger när det vuxna, förnuftiga var uteslutet och drömmar och långt
utanför ramarna var det som var viktigast. När vi ritat klart visade vi upp
våra verk och förklarade hur vi tänkte oss att det skulle vara. Vi hade
drömmar då, vi såg framåt då och trodde att livet skulle bära oss till nåt bra.
Vi hade en skattkista i
vardagsrummet, Carro, Camilla, Henke och jag. Eller snarare var det så att vi
hade en ganska stor träkista som jag fick fylla med allehanda snacks, godis och
nån film under veckan, för att vi skulle kunna öppna den under lördagen och ha
en mysdag tillsammans. Det var den kistan som var vår skattkista. När den var
öppnad för veckan satt vi där i soffan och trängdes, såg på film, åt godis och
bara var.. tillsammans. När Emelie hade kommit var hon också med och myste,
fast då var Carro så pass stor att hon inte längre var hemma varje gång vi hade
vår mysdag.
Det stämmer det Emelie ritade och
skrev igår tillsammans med prästen. Innan Carro och Henke dog var vi en hel
familj skrev hon under det otroligt vackra och färggranna hjärta hon ritade,
som stod för tiden innan de dog. När de hade dött, den tiden målade Emelie som ett
grått hjärta med sprickor i. Under det skrev hon: en splittrad familj.
Slutligen ritade hon en fjäril som stod för tiden nu och skrev: en annorlunda
bra familj. Så är det, vi är en bra familj. Vi är sammansvetsade och nära
varandra, vi har varit med om mycket och vi har klarat upp det. Vi har
överlevt, åtminstone Camilla, Emelie och jag. Det är bara vi kvar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar