Min värld var, som de allra flesta dagar,
sedd genom en hinna av krackelerat glas, när vi gick ut till udden vid
Bullsjön, Camilla, Emelie och jag, häromdagen. Vi skulle dit för att lapa sol,
släppa hundarna lite lösa och bara njuta av lugnet och den annalkande våren.
Det var då, medan vi tog lite långsamma steg över den hårda snöskorpan som
täckte marken, inväntade minsta fyrbeningen och tittade på skatorna som flög
över himlen i solen, som det hände. Det var då känslan återigen kom över mig,
känslan som talade om för varje cell i min kropp att världens slingrande
framfart återigen skulle gå i utförsbacke och neråt igen. Det tidigare
krackelerade sprack sönder, blev trasigt igen och varje skärva virvlade runt i
luften utan förankring, utan nåt som höll ihop världen. Känslan var, som alla gånger innan, lika plågsam som ett hårt slag i
magen som får luften att försvinna, mellangärdet att vilja vända sig ut och in
och smärtan att stråla ut i varje del av kroppen. Där i solen kom insikten
igen, insikten om att Carro och Henke aldrig mer kommer att vara en del av mitt
liv och jag vill inte leva ett helt liv utan dem. Världen blev grå igen, varje
skärva som virvlade runt reflekterade bilder ur mitt liv, bilder där Carro och
Henke också var en del av det och där jag fortfarande var ganska hel.
När det händer, när känslan av total saknad och smärtsam trasighet sätter in, finns det bara en sak att göra. Det enda som går att göra är att välja, välja om den känslan ska få förtära en, suga åt sig allt ljus och låta skärvorna fortsätta virvla, eller så går det att välja att ändå fortsätta leva, fortsätta att foga samman igen. Jag väljer alltid livet, även dagen i solen. En del gånger tar det några dagar att göra valet, att ha ork nog att verkligen välja att leva igen fast känslan säger att det är över och orken är slut. Idag börjar skärvorna hamna på plats igen, sakta har några av dem fogats samman. Inte nödvändigtvis i samma mönster som innan, men på väg mot så helt det går. Idag i solen, isvindarna och under ett wii-pass med dans mot Camilla kom en sprittande, lite pirrande känsla av att kanske ljuset kommer att silas igenom allt det krackelerade igen.
1 kommentar:
Det gör ont att läsa. Hoppas ljuset kommer snart igen mellan skärvorna. Kramar!
Skicka en kommentar