Det
är tröttheten som ofta får det att tippa över. Det är då alla skydd försvinner
och det nakna, oförställda är kvar. Då känner jag ännu tydligare hur ont det
gör att vara utan dem. Nu är en av de där då gångerna. Nu är jag trött, trasig
och saknar. Nu, precis som alltid – bara med mindre skydd mot alla känslor som
alltid finns där. Jag önskar att allt inte vore som det är, jag önskar att dem
fick leva. Utan tvekan skulle jag byta plats med dem, bara de fick ha sina
liv kvar. Nu är det inte så. Istället vet jag att det snart är dags, egentligen
har det varit det ett tag. Det är dags att åka till kyrkogården, dags att åka till
deras gravar och fixa efter vinterns övergång till vår. Bara tanken på det får
mig att rygga tillbaka. Jag vill inte. Camilla vill inte heller. Det gör för ont.
Jag vet redan hur det är. Jag vet att de är borta, utan att behöva stå framför
deras vackra hjärtformade gravsten och få det tydligt serverat igen. Jag vet
också att jag borde. Det är vad många förväntar sig och det är tydligen på det
viset en del tror att man visar hur mycket någon betydde och betyder för en. Så
är det inte för mig, så är det inte för Camilla och Emelie heller. Vi vet ändå
hur mycket vi älskar Carro och Henke, vi känner i varenda cell av våra kroppar att
vi saknar dem så mycket att det känns som vi går sönder gång på gång och allt
det vet vi utan att behöva visa upp det på något vis någonstans. Fast jag ska
bege mig dit, jag måste bara samla lite kraft först. Fast det ändrar ingenting
och det är det värsta av allt. Ingenting någonsin kommer att ändra på att de är
borta. Det är vad deras vackra sten på kyrkogården vittnar om varje gång jag är
dit och det är därför det sliter upp ännu mer och bara gör ont, som trötthet
och som inatt.
2 kommentarer:
Nog är det märkligt att man lägger så mycket energi på vad andra kan tänkas tycka om vad man gör? Jag vill inte, men likväl hamnar jag i den fällan gång på gång...
Ja Jonas, det är helt sanslöst faktiskt. Ännu mer sanslöst är det egentligen att folk har så många åsikter om hur andra människor ska göra och bete sig. Jag tror att var och en klarar av att bestämma hur de ska sköta sitt liv, på egen hand.
Skicka en kommentar