Tiden rusar fram och alla mina
tidigare farhågor har visat sig vara felaktiga. Energinivån är relativt hög,
fast jag för bara en och en halv vecka sedan trodde att jag skulle vara som en
urvriden trasa. Konstigt nog är jag inte tröttare än vanligt, trots att jag
jobbar heltid. Faktiskt finns nästan lite mer energi än innan arbetslivets
återinträde i mitt liv. Det känns helt ok, det är till och med roligt att
arbeta. Trots att arbetslivet gått från noll till hundra, cirkulerar livet inte
enbart kring jobbet. Tvärtom händer det en del roligheter också. Saker som kommer att överraska en del och inte
förvåna andra ett dugg. Än går det inte för sig att jag yppar så mycket mer om
det hela, möjligen kan jag lite viskande nämna att det finns kärlek inblandat.
Det är spännande, galet och förväntansfullt underbart. I det fallet går tiden
alldeles otroligt långsamt, nästan i krypfart. Om inte annat har det
blivit mer än vanligt tydligt att tid är ett relativt begrepp. Mina dagar rusar
fram, samtidigt som de går otroligt sakta. Oefterhärmligt motsägelsefullt,
extremt ologiskt och alldeles kristallklart.
Vardagarna förflyter, förutom i
arbetets, kärlekens och överraskningarnas tecken, på i en relativt njutbar form, fylld
av älskade döttrar, underbara husgudar, kaffe, sol, ibland klorhaltiga bad och
galen humor. Det har varit mycket skratt de senaste dagarna, det har varit en
del tårar också. Det har varit liv, vänskap och gemytligt hemmasamvaro. Framtiden
har funnits med, nuet har i vanlig anda varit det centrala och saknaden har som
alltid smugit med i såväl toppar som dalar. Fast betoningen ligger på smugit.
Den har inte tagit över, skrikande spräckt, krackelerat och banat väg neråt. Istället har
den lågmält mumlande, molande, slitande och allestädes närvarande funnit i våra liv.
Fast så måste det få vara, så kommer det alltid att vara. De är med i allt, Carro och Henke, och
de ska de vara också. Vart de än är, så är de med precis som älskade familjemedlemmar ska vara. Tiden nu, relativ och
obegriplig, är en bra tid, trots saknad och tack vara att de på nåt vis är med. Alldeles nu ringde Camilla från den punkafton hon är på, en punkafton där Asta Kask spelade. Asta Kask, som Henke tyckte så mycket om, vars ena låt spelades på hans begravning och som spelade en låt för Henke på Peace & Love 2011. Det var tydligt att Carro och Henke var med henne också, inte så lågmält, väldigt sönderslitande och med en enorm kärlek. Alla mina fyra underbara barn, så långt ifrån varandra och ändå så nära varandra. På olika vis, ständigt skiftande alltid lika älskade. Livet är, precis som tiden, ologiskt, motsägelsefullt och kristallklart.
Som Asta Kask sjunger, som Henke skrev när Carro dog: en dag går solen ner för att aldrig komma mer. Till Er, Carro & Henke!
1 kommentar:
Jag tänker ofta på mailet när vi spelar denna låten live, mailet som Camilla skrev till oss och den gången på peace and love när den tillägnades en kille vi aldrig träffat men likt förbannat var värd en hyllning. Visste inte att du som mamma förlorat ytterligare ett barn, det går inte att tänka sig in i. Men det värmer att se att du kämpar på. Sluta aldrig med det! MVH Dadde Asta Kask
Skicka en kommentar