Saknad!

Natten är som vanligt min tid, men nu har nätterna varit långa ett tag. Det kanske kommer att vara så under alla jular, nyår och övriga högtider framöver. Kanske kommer resten av livet att innehålla djupt mörker med jämna mellanrum, oavsett högtider eller ej. Hur det än är med det, vet jag att det gör ont när den kommer. Saknaden finns alltid med, men när den tränger sig fram i ljuset i full styrka förtär den det mesta i sin väg. Så har mina nätter varit nu ett tag. Så har även mina dagar fungerat under en tid. Det är inget nytt numer, jag har känt den många gånger förr sen drygt fyra år tillbaka. Det betyder inte att jag är van det, eller att jag ens vill bli van det. Tvärtom, varje gång jag känner att den är på väg upp till ytan med full styrka kämpar jag emot. Egentligen vet jag inte varför för det gör ingen skillnad överhuvudtaget hur jag än kämpar. Smärtan och saknaden vinner alltid.

Nu har den då vunnit igen och när den gör det, är det inte bara i hjärtat och själen det känns. Det känns rent fysiskt. Kroppen talar alltid sitt tydliga språk. Så dessa nätter har varit kalla och kylan har trängt genom märg och ben. När saknaden kommer i full styrka är det inget som hjälper mot den kyla som tränger sig på, inga täcken, filtar, duschar eller ens hundarnas närhet gör någon som helst skillnad. De senaste nätterna har jag haft värmekudden på fötterna, den värmekudde som Henke sydde till mig i slöjden. Det gör att jag känner mig lite närmare honom ändå, Carros kudde som jag kramar när jag sover gör att jag känner mig lite närmare henne. Ändå är de så långt bort och det gör ont, det gör att jag fryser, skakar och inte riktigt vill vara med så mycket mer. Det är den outhärdliga smärtan som saknaden efter Carro och Henke ger, som får dessa känslor att dyka upp och den gör det svårt att förstå hur orken ska finnas att känna så resten av livet. Fast jag orkar, det är vad jag har valt. Jag har valt att leva, valt att försöka göra det bästa av den situation som vi är i och valt att aldrig svika de av mina barn som jag har kvar i livet. Det betyder inte att det är vad jag vill när nätterna är långa och kylan genomträngande, men det är vad jag gör. Det är jag skyldig dem. Det är jag faktiskt skyldig alla mina barn och det är jag skyldig mig själv. En klok kvinna skrev till mig att det är i de djupaste dalarna det sker nåt med oss, det är då vi som är starka gör en förändring och det är då det sker en utveckling. Så är det, där nere i mörkret, saknaden och smärtan förändras man, växer som människa och utvecklas. Det vill säga om det är vad man väljer och om man vågar. Jag vågar. Det ingår i att välja livet och jag har, som sagt, valt att leva.