Hjärtligt liv & dödliga illusioner

Livets trista illusioner fortsätter uppenbarligen att gå på slentrian. Under en tid har kontentorna av en del av alla livsval visat upp sina trista upprepande trynen, medfört en viss uppgivenhet över den just upprepande natur dessa alltid verka ha och återigen ställt mig inför nya vägval. Alltid dessa vägval, tröttsamma, ofta upprepande slentrianmässiga och alltid nya möjligheter. Om man tar chansen, om man vågar och om man ser genom den illusion, som så ofta lyckas blända. Ibland många gånger på ett år, somliga gånger alldeles för ofta under en månad eller en vecka och ideligen flera gånger per dag. Allt beroende på den egna viljan och att inte välja att se saker för vad de är eller kanske snarare till följd av bristande ork att se saker och ting för vad de är. Så igen är det där jag står, i en korsning, i ett val och inför nått nytt okänt. Om jag orkar och om jag vill.

Förutom illusioner, eller kanske som en följd av livets illusoriska väsen, har helgen även medfört att livet slagit till, såsom bara livet kan slå till i människors liv. Oväntat, hårt och smärtsamt slutgiltigt. Inte för mig och inte i mitt liv, men likväl omskakande och som en påminnelse om hur viktigt det är att leva medan man lever och att aldrig ta någon eller något förgivet. Återigen var det en av dessa gånger när det blev så otroligt tydligt hur livet plötsligt stannar i en del människors värld, medan andras liv oförtrutligt fortsätter som om inget hänt fast tillvaron gått sönder.. för en del, men inte för alla. För någon varje dag, men inte varje dag för samma någon. Min nära vän ringde och berättade att denne hade förlorat en av sina nära anhöriga samma dag. Vännens värld verkade vara i ett sånt där chockat, uppgivet tillstånd med höga ljud och outgrundliga måsten. Ett välkänt stadium, som bara måste få ha sin gång även om man vill kliva in och göra allt.. eller i alla fall nåt. Nåt får bestå i att knacka på och finnas. All styrka och värmande kramar till dem det gäller.

Mitt liv har förutom illusioner och vägval, livsöden och nära vänner, rullat på i kärlekens tecken. Igår var nämligen den dag som uppöver öronen förälskad beskrev min tillvaro ganska väl. Det var de vackraste blå ögon som någonsin skådats som förförde mitt hjärta. Att nämnda ögon satt under ett alldeles bedårande silverblont hårrufs förändrade inte mina känslor det minsta, utan istället bestämdes tid för date till idag. Fast som med de flesta förälskelser, tillika stora illusioner, fick kärlekshistorien ett abrupt slut i form av ett av ovan nämnda vägval i lightform. För en gångs skull kom kärleken i kombination med tillgängliga instruktioner. Jag googlade helt enkelt hundrasen sibirian husky och insåg att mina starka känslor för den lilla vita, blåögda husky/shäfertik på nio veckor, snabbt skulle övergå i skilsmässotankar. Så innan vår relation fördjupades på något vis ställde jag in planerad date med viss sorg i hjärtat, men med en stark övertygelse om att jag inte slentrianmässigt fortsatt välja samma väg som alltid förr. En illusion mindre att slippa titta bakom och en avvikelse från det slentrianmässiga felväljandet har helgen alltså medfört.

Fast en illusorisk rättväg innebär inte att en annan illusorisk felaktighet uteblir. Illusionen som nu åsyftas är hjärtlig på sitt sätt, oemotståndlig på många sätt och helt fantastiskt tröstande när andra illusioner krackelerar. Det är de relativt nya osthjärtana som slagit ner i mitt liv med ett löfte om uppfyllda drömmar och lyckliga dagar. Löftena stämmer naturligtvis på ett sätt, men inte i särskilt många dagar och inte särskilt uppfyllande på mer än ett vis. Det vis de fyller upp på är absolut inte önskat, så ännu en illusion att vägra se bakom och säkerligen slentrianmässigt felvälja många gånger. Hur det nu än är, så är de goda de där cheezehartsen från OLW. En illusion att rekommendera helt enkelt.