tisdag 15 januari 2013

Highway to hell


Livet kanar utför igen, som så många gånger förr under de senare åren. I måendets egen bubbla går vändningarna fort, så fort att det ibland inte är möjligt att hinna se dem förrän livet kanat alltför långt ner för att det ska finnas en chans att vända uppåt igen. Jag gillar inte neråt. I alla fall inte när neråt är detsamma som mot svart och tungt. Nu är det svart, tungt och smärtsamt. Nu är livslusten en myt igen och dagarna en parodi av det som kunde vara liv. Kanske var det KBT-besöket som satte igång det, kanske var det frågorna om Carro och Henke som gjorde att vägen ner tog fart eller så kanske det bara följer den vanliga cykeln av böljande karaktär.

Fast om det var KBT-grejen som gjorde det, tror jag ändå att det är bra att det kommer fram. Det går inte att trycka undan mående, känslor, sorg utan det kommer att komma i kapp på ett eller annat vis. Så det är nödvändigt, fast nödvändigt betyder inte att jag tycker det är trevligt. Jag värjer mig så gott det går varje gång smärtan dyker upp och knackar på. Det gör ont, tar energi och får livet att bli onödigt långt och väldigt grått. Vem skulle inte värja sig mot det? Så om KBT:n kan hjälpa till med sorgbearbetning är det bra, det är en förmån. Det blir en spännande resa att se vad det innebär, men inte idag. Idag är inget spännande och så måste det få vara en del dagar.   

4 kommentarer:

Nickie sa...

Hoppas det ljusnar upp och kommer ett lass med positiv energi framöver. Du är så stark och modig som kan och orkar skriva om dina känslor! Stor kram!

Anonym sa...

Kram <3
// Lena

Spader Madame sa...

Kram från vintern i Sumpan.

Ulrika sa...

Tack Nickie. Stor kram till dig med!

Kram tillbaka till Er oxå Lena & Spader!