onsdag 31 oktober 2012

Så positivt det är med vinter??!

Regn, is, slask, snö, oplogat och oframkomligt - en kombination som direkt påminner om varför jag avskyr vintrar!!

Thats it for today.

Depression & svek

För mina tankar till svår depression och svek. Påminner om en del sidor av Carros svåra depression, som gjorde att hon ibland var utåtagerande när hon inte orkade med sig själv, nån annan eller nåt annat. Jag förstår henne.. nu. Då, då kunde jag bara ana hur hon mådde och kände. Får mig även att minnas en del om bemötanden och nonchalans. Återigen funderar jag över hur någon kan ses som besvärlig, som själv har det så jobbigt att denne går sönder inombords. Ger mig hopp att höra om det i en låt. Gör mig ledsen att det är för sent för en del. Är trasig för att en av dem som det är för sent för är min Carro. Får mig ur balans att veta att så många missade att lära sig nåt av det, av alla andra som gått samma väg. Får mig att undra hur många fler som ska behöva genomlida samma sak?

tisdag 30 oktober 2012

Carro i november

Älskade Carro den 1 november 2008 - ett av de sista korten hon tog på sig själv
För fyra år sen ingick den här dagen i den period om cirka tre veckor som Carro höll sig borta. Tre veckor och jag saknade henne så mycket att jag till och med bytte ringsignal på min telefon på jobbet, till en låt som Carro brukade lyssna på mycket. Lite barnsligt kanske, men det fick mig att känna mig nära henne på nåt vis. Under dessa veckor vägrade hon konstant att svara på såväl de sms jag skickade henne, som när jag ringde henne. Sen äntligen, den 2:a november 2008, svarade hon på ett av alla mina sms. Svaret var kort, det löd: jag lever. Det var det första sms:et av flera som jag fick av henne, under de resterande dygn som hon ännu fanns i livet. Det var det kortaste av dem också. Hur som helst var det en lycklig dag i mitt liv, den dagen jag fick svar av min dotter igen. Den dagen som jag trodde skulle vara inkörsporten till att hon skulle komma hem igen. Det gjorde hon. Hon kom hem, men inte för att stanna. Det visade sig dessutom att sju dagar efter det där efterlängtade svars-sms:et jag fick av henne, var hon död. November dundrar in med full styrka i våra liv igen och det känns.  

Jag har inga svar och jag kommer aldrig att få det heller, men jag kan ana och jag kan tro. Jag hade ändå förmånen att få ha min underbara dotter Caroline i mitt liv under nästan 19 år, nåt jag är så väldigt tacksam för. Jag brukade alltid säga att det var Carro som räddade mitt liv, eftersom jag innan jag blev gravid med henne levde ett lite mer vidlyftigt liv. Tyvärr kunde jag inte rädda hennes. Jag kände henne ändå ganska bra efter dessa år, nåt som även Carro tyckte har jag utläst av hennes dagböcker efter hennes död. Så det jag tror är hon hade bestämt sig för att avsluta sitt liv redan innan hon försvann hemifrån de där tre veckorna. Jag tror även att hon var rädd att jag eller någon annan i familjen skulle räkna ut det och försöka stoppa henne. Det var antagligen därför hon drog iväg under buller och bång, för det och för att klara av att distansera sig från oss. Trots att det snart har gått fyra år sen hon dog, går det inte en dag eller för den delen en timme som jag inte saknar henne och tänker på henne. Om hon bara visste vilket tomrum hon skulle komma att lämna efter sig, min underbara, egensinniga och så väldigt älskade dotter Caroline.

måndag 29 oktober 2012

Dippedidou

Morgonen startade till tonerna av idel glada utrop, i alla fall från somliga i familjen. Den stora tilldragelsen bestod av den nattliga förvandlingen som världen tydligen genomgått. Från att igår ha varit trivsamt höstfärgad med klar himmel, var den idag insvept i vitt blött kombinerat med en himmel i varierande gråskalor. Med tanke på de glada utrop som startade dagen var förvandlingen tydligen av en väldigt positiv karaktär, åtminstone enligt somliga i familjen. När somliga i familjen sen vandrade till skolan följde jag med husgudarna ut. Deras glädjeskutt i det vita äcklet även känt som snö, förstärkte det positiva i världens förvandling. Trots både glada utrop och glädjeskutt, har inget ännu lyckats övertyga mig om det helt igenom positiva med denna växling i den utomhusliga outfiten. Det mest positiva med den är påminnelsen, som Camilla snusförnuftigt gav mig, om att jag inte behöver skotta nånstans den här vintern, vilket bara det gör det till en bra dag.

Förutom snö har dagen gått åt till att slutföra den extremt avancerade studie vi påbörjade igår, nämligen studien av mildas matlagningsgrädde med vitlökssmak. När den använts i gårdagens middag, som för övrigt var väldigt god, kom ändå den självklara frågan om varför smaken var så bekant upp. Efter visst dryftande, eller kanske mer ett förlöjligande av oss själva som gått på den enkla, konstaterade vi att den bekanta smaken kom sig av att vi så länge vi minns har haft tillgång till samma smak genom att pressa eller hacka i färsk vitlök i maträtter innehållandes grädde eller matlagningsgrädde. För att säkerställa studiens resultat har en liknande maträtt idag tillretts, men med färsk vitlök och grädde istället. Därmed är det nu tydligt bevisat att om man inte orkar pressa en eller flera vitlöksklyftor i den mat man lagar, så köp då dubbelt så dyr matlagningsgrädde med vitlökssmak. I övrigt är det såväl billigare som godare att använda äkta vara. 

Efter detta övermäktiga arbete som vår avancerade gräddforskning inneburit, kom Emelie in efter ett antal timmar i det vita eländet utomhus. Det medförde, förutom att vissa apparater i vårt hem numer ropar "dippedidou" i en allt annat än okej volym, ett gäng drypande blöta kläder och en lika blöt hall. Förhållningssätt, Stephen Hawking och kvantfysik, tänkte jag, varför jag numer tänker hänga de blöta kläderna och torka hallen medan jag glädjestrålande vrålar dippedidou. Förhoppningsvis, med dippedidouvrålen i åtanke, har även våra grannar insett vikten av att välja förhållningssätt.     

Brevet från himlen

Jag tänkte mig en snabbkoll i mailboxen innan det var dags för närkontakt med kudden, men ett mail med en länk till nedanstående "brev från himlen" fångade min uppmärksamhet. Ibland är det ingen idé att försöka hålla sina tårar tillbaka, så därför försökte jag inte ens. Jag lät dem rinna och det var rätt skönt det med just nu. STORT TACK för att jag fick ta del av denna länk!


söndag 28 oktober 2012

Henkes spellokal

Älskade Henke <3
Jag var ute på en biltur när det hände den här gången. En av alla minnesbilder som triggas igång rätt som det är, dök upp med full styrka och svepte med sig hela mitt känsloregister. Det kan vara vad som helst som triggar igång dem, idag var det en biltur förbi den spellokal Henke brukade hålla till i. I och för sig borde det inte ha förvånat mig, det har inträffat förr när jag haft vägarna förbi där, men det gjorde det. Av nån anledning verkar det som jag förtränger från gång till gång att just det stället, den grejen, ljudet, doften, ljuset eller sången kan vara det utlösande. Idag var det som sagt synen av ingången till spellokalen. När jag for förbi såg jag en snabb skymt av ingången, sen såg jag Henke. För mitt inre såg jag Henke stå där på trappan, glad, stolt och levande, när jag släppte av honom där efter att jag kört honom så han fick köpa sin älskade vita bas. Han var lycklig då. Jag saknar honom!     

lördag 27 oktober 2012

Äntligen fri

"Jag kan inte röra mig och jag måste prata via en dator, men i tanken är jag fri"
Stephen Hawking

Det är rätt svindlande ändå, att inse att vi alla är fria i tanken. Det spelar ingen roll hur livet ter sig eller vilka erfarenheter vi har, för vi har likväl friheten att bestämma hur det egna universumet ska se ut, eller uttryckt på ett annat sätt - hur vi förhåller oss till våra egna liv. Det var, trots alla otroligt intressanta fakta och teorier som presenterades, den största insikten jag fick av det program med Stephen Hawking som jag hade turen att se idag.

Bland alla förklaringar om ljuset, ljudet, magnetism, gravitation, strängteorier och M-teorier, pratade Hawking även om kvantfysik och minimala partiklar som betedde sig på ett underligt kaotiskt sätt. Han förenklade det genom att jämföra det med en fotbollsmatch där en straffboll skulle sparkas. När man skjuter bollen mot målet tar den en väg och försvaret och målvakten har därmed möjlighet att förhindra ett mål. Dessa små partiklar däremot skulle i form av fotbollen istället i samband med sparken gå från att vara en boll på ett ställe, till att vara överallt med alla möjliga banor tills den var i mål för att väl där åter gå ihop till en igen. Varken försvar eller målvakt skulle vid ett sånt scenario ha en möjlighet att hindra att bollen gick i mål. Just den förklaringen, i kombination med den snabbkurs i ödmjukhet som det är att lyssna till denne enormt begåvade, intelligente och väldigt sjuke man som Hawkings är och som trots sin sjukdom använder sina starka sidor för att bedriva en otroligt avancerad forskning och dessutom förklara den begripligt för lekmän, fick mig att inse just det. I tanken är vi alla fria att välja vårt universum. Vi kan välja hur vi vill förhålla oss och vilka val vi gör. Det finns lika många olika sätt och vägar, precis som nämnda partikel visade på, men oavsett vilken väg vi tar kommer vi alltid att komma i mål. Med det inte sagt att vi kan styra livet. Lika lite som bollen kunde styra att den fick en spark eller Stephen Hawking kunde styra sin hälsa, går det att styra livet. Det går däremot att i tanken välja förhållningssätt och därmed är vi faktiskt alla fria att välja hur vårt eget universum ska se ut. Mörkt och utan stjärnor, eller med en klar natthimmel fylld av stjärnor, norrsken och planeter. För min del är valet lätt, jag tänker försöka se stjärnorna - jag gillar stjärnor.

Slocknad stjärna

Det är natt igen. En stjärnklar lite kall natt med nordliga vindar som viner mellan husen. Det gör inte mig nåt, jag gillar nätternas mörker, stjärnornas avlägsna sken och den klara luft som en höstnatt som denna innebär. Därför njöt jag på min sena hundpromenad, där jag gick och tittade på Orions bälte, lilla Karlavagnen och blommorna i skyltfönstret på ortens blomsteraffär. Det gjorde däremot inte Harry, den ena av mina två hundar. Han tycker allt är lite läskigt när det är mörkt, även om han själv antagligen aldrig skulle beskriva det så. Just inatt lekte vinden med alla lösa föremål och visslade glatt där den svepte fram i skrymslen och vrår. Det var en glad, lekfull vind som viskande pratade om snöflingors virvlande och grenars vinkande viftningar. Det vill säga om man inte, som Harry, tycker att det är lite läskigt när det är mörkt och ännu mer läskigt när det låter, viner och viftar i allehanda ting. Det var en jobbig promenad, åtminstone för Harry, och varken stjärnornas flirtiga blinkningar eller den klara höstluften kunde charma den divaaktige husguden. Till såväl min som Harrys hundkompis Novas stora förvåning, slirade Harry nästan fram under muttriga små skall på sin fartfyllda färd in genom porten, för att där sätta sig i trygghet igen. Väl innanför dörren ställde han sig kaxigt coolt och tittade tufft ut över sina revir genom rutan i portdörren, med en uppsyn som talade för att det då inte fanns något som skulle kunna skrämma honom. Dock skvallrar hans utslagna stil i soffan nu om att promenaden krävde en del energi ändå. Han är söt han, den lilla Harry. 

En utslagen hjälte
  

fredag 26 oktober 2012

Vi är i samma situation du och jag..


Förut, då när jag hade alla mina barn i livet, tänkte jag att det värsta en förälder kan vara med om är nog att förlora nåt av sina barn. Nu när jag har varit med om det, är det fortfarande vad jag tänker och med bestämdhet tror. Jag tycker att det värsta som har kunnat hända mig har hänt, i och med förlusten av Carro och Henke, och att det värsta som kan hända mig är om det skulle hända Camilla eller Emelie nåt. Det är utifrån den referensramen jag ibland, när jag inte riktigt är på topp, kan ha svårt att låta bli att tycka att folk gnäller om småsaker. När mitt mående är bättre, har jag inga svårigheter att förstå att människors problem är problem för dem – oavsett hur det låter i mina öron. Alla har sina referensramar att utgå ifrån och jag har full förståelse för det. Ändå kändes det på senaste mötet med nån av instanserna att räkna med i mitt liv, som jag fick en käftsmäll. Den förmätna smockan av verbalt slag kom i form av att en mötesdeltagare i maktposition helt frankt sa: - man kan väl säga att vi är i samma situation, du och jag

Samma situation likställdes av mötesdeltagaren i maktposition till att denne ansåg sig ha mycket att göra inom sin arbetsroll, med att jag har förlorat två barn inom loppet av två år och därefter fått kämpa hårt för nåt som annars är en lagstadgad rättighet. Det var stressen i dessa två olika situationer som låg till grund för att säga att vi var i samma situation, mötesdeltagaren i maktposition och jag. När dessa ord nådde mina trumhinnor, var det som om min värld stannade en sekund i häpen tystnad. Det var en av dessa gånger när jag för mitt liv inte kunde förstå vare sig jämförelsen eller hur det ens var möjligt att gnälla över nåt så banalt som stressen i jobbet, dessutom under ett möte som innefattades i det väldigt stressiga jobbet. Min verklighetsuppfattning innefattade fram till dess inte dessa jämförelser på en och samma dag, ändå fick jag det slängt på mig där på mötet. Min verklighetsuppfattning innefattade överhuvudtaget inte heller såna uttalanden i samband med arbetsmöten, ändå kändes det som om jag skulle förstå det jobbiga i nämnda persons situation och därför var skyldig att ta hänsyn till denne.

Det tog mig flera dagar att fundera över det ofattbara i det uttalandet. Det tog mig hårt att det kunde ses som en så liten sak att förlora två barn att det gick att jämföra med att ha det stressigt i jobbet. Så kom jag till sist ihåg att personen ifråga inte har behövt vara med om att chockad gå ner i ett bårhus för att ta ett sista farväl av något av sina barn, försökt hålla ihop så pass mycket att de kvarvarande lika chokade syskonen kunde få någon form av tröst eller att trasig se kistan med den älskade dottern eller älskade sonen sänkas ner i jorden på en kyrkogård. För personen ifråga är mina barns död antagligen bara nåt abstrakt denne har hört om, men ändå inte förstår. Först gjorde den insikten mig arg, ledsen och förnärmad. Alla mina tankar gick åt till hur jag skulle få personen att förstå att det var människor, barn, mina barn, vi pratade om och nåt som är ofattbart smärtsamt, verkligt och en realitet att förhålla sig till. Sen kom jag ihåg ytterligare en sak. Personen ifråga gör antagligen så gott denne kan. Vi har inte samma referensramar, nämnda person kan inte ta till sig hur det verkligen är att förlora sina barn eftersom denne inte har några erfarenheter av det. Underligt nog var det under gårdagens nya erfarenhet i form av bevistandet av en Taizémässa, som den sista pusselbiten föll på plats. Det pratades om böner och vilka man kunde be för och att man kunde be lite extra mycket för dem man inte riktigt kom överens med. Det var just dessa ord som fick mig att komma ihåg att personen ifråga troligen gör sitt bästa och att det inte finns någon anledning att ta det personligt eller ens försöka få den personen att se saker och ting med mina ögon. Hur andra förhåller sig till andra personers erfarenheter, berättelser eller livsöden är deras ansvar. Jag försöker så gott jag kan att ta ansvar för mina förhållningssätt. Så där ser man, plötsligt händer det och ibland är plötsligt tydligen under en Taizémässa. Det betyder inte att jag tänker ägna mig åt fler såna mässtillfällen, men det betyder att allt faktiskt kan lära en nåt.

torsdag 25 oktober 2012

Varde ljus??



Upplysande bevis
Ibland kan saker och ting överraska och ibland kan man vara ute efter att prova nya saker och få uppleva nyheter man inte ens räknat med att prova. Ibland kan dessutom dyka upp när som helst och idag inträffade en av alla ibland. Åtminstone för min och Toves del. Idag skulle Tove och jag nämligen i enlighet med vår uppgjorda lista, tidigare beskriven här, genomföra en av de planerade aktiviteterna vi skrivit upp. Syftet med listan är att uppleva nya saker, sånt vi inte provat förr, eller bara göra sånt som förgyller tillvaron och är lite mer än bara vardag. Dagen till ära var det en Taizémässa i kyrkan som stod på menyn. Varken Tove eller jag är några idoga kyrkobesökare, vi är definitivt inga vana mässdeltagare och, bara för att förtydliga precis hur ovana vi är vid kyrkans värld, kan jag tala om att ingen av oss någonsin har tagit nattvarden. Åtminstone inte tills idag. 

Glada i hågen begav vi oss i relativt god tid av till kyrkan, bara för att upptäcka en oroande gleshet vad gällde antalet bilar på parkeringen utanför. Närmare bestämt var det bara, förutom bilen vi kom med, två till bilar parkerade där. Det gjorde oss omedelbart lite tveksamma till att det var just idag vi skulle genomföra operation Taizémässa. Efter viss uppboostning av det enorma mod som ibland kan behövas för att verkligen våga kliva innanför en kyrkoport, tog vi klivet ut genom bildörrarna och vandrade tveksamt fram mot kyrkan. Väl framme vid porten upptäckte vi en skylt i A4 format hängandes från kyrkoportsnyckeln. Eftersom ingen av oss ser så bra det var mer än skumt ute vid det laget, stod både Tove och jag framåtböjda i en mindre graciös pose för att försöka utläsa vad det stod på skylten. Det var i det utsatta läget ytterligare två kvinnor dök upp från ingenstans och frågade om vi bara tänkte stå utanför. De verkade mer insatta i kyrkans värld, så vi slog följe med dem in genom den skräckinjagande porten. Missförstå mig nu inte, jag har inget emot kyrkor. Tvärtom kan jag de få gånger jag befinner mig i en kyrka, tycka att det är rofyllt och en möjlighet till reflektion. Det vill säga de gånger det inte är begravningar eller för den delen mässor. Begravningar är bara smärtsamma, sorgliga och fyllda med en outtömlig saknad, hur vackra de än är. Mässor har jag bara bevistat ett extremt fåtal av, varför jag varken känner mig särskilt bekväm när jag ska kliva in genom kyrkoporten för att närvara vid en eller ens riktigt vet om det är tillåtet att kliva in trots olika skyltar hängandes här och där. 

Väl inne i kyrkan bestämde vi oss viskande för att vi varken skulle sitta misstänkt långt bak eller onödigt långt fram. Det var då det gick upp för oss att det inte var en sån mässa som vi trodde. Enligt de källor vi hade skulle det vara en ganska vanlig mässa, med den skillnaden att det skulle vara en massa ljus tända överallt och det var just ljusen som hade lockat oss att vilja prova på den typen av mässa. En av kvinnorna som vi slagit följe med genom porten upplyste oss vänligt, efter att hon hört vår viskande diskussion om sittplatser, om att alla satt längst fram i ring vid en sån mässa som vi nu var på. Bara tanken på att sitta i ring framme vid altaret fick både mig och Tove att skräckslaget utbrista ett nääee i kör. Det hade vi inget för. Trots försiktiga försök att trotsa detta genom att slinka in på en kyrkbänk, befann vi oss bara några minuter senare, tryggt lotsade av prästen, framme vid altaret utplacerade i den ring som vi så bestämt inte ville sitta i. Nåja, med det nya mantrat "ibland gäller det väl att ta seden dit man kommer" frekvent malandes i huvudet satt vi där och funderade över varför vi kommit på att vi skulle prova en sån grej. Parkeringen verkade åtminstone inte vara lika glest använd längre, då det tillkom en del människor medan vi satt där. Eftersom inget vid det laget var vad vi hade föreställt oss, frågade jag en kvinna bredvid mig vad man egentligen gjorde på en Taizémässa. Svaret var inte särskilt lugnande: -man sjunger en hel del och så tar man nattvarden. Plötsligt hörde jag mig själv säga: -menar du alltså att vi ska dricka vin också? Kvinnan skrattade lite och sa: -njae, ta nattvarden du vet. Jag vet vad det innebär, det betydde inte att jag visste riktigt hur det skulle genomföras. Förfärad vände jag mig mot Tove, bara för att inse att hon hamnat i nån form av chock över denna nya information och därför stirrade med glasartad blick tillbaka på mig. Samma glasartade blick hade hon när vi fick varsitt sånghäfte stucket i händerna också, men sen verkade hon åter komma till sans varpå vi snabbt beslutade oss för att turistaktigt fotografera ljuset i mitten av ringen som bevis för att vi faktiskt varit där. Följande timme ägnade vi sen åt att sjunga kyrkliga sånger och åt att be en och annan bön. Det var en helt okej upplevelse, inget traumatiserande eller på nåt vis oangenämt. Eller det var kanske lite av ett trauma att sjunga upprepade halleluja, men det gick det med. Sen kom det. Samlingen vid altaret för att inmundiga Kristi kropp och blod. Av nån underlig anledning kom det på mig att vara först ut med denna ynnest. Jag antar att prästen såg på mina amatörmässigt uppspärrade ögon att jag verkligen inte hade en aning om hur det var tänkt att detta skulle genomföras, eftersom han viskade du kan doppa kexet i vinet. So be it, tänkte jag, doppade kexet/kroppen och upptäckte att det/den var synnerligen torr och att tillhörande dryck var helt drickbart och av starkare karaktär. Det avslutade denna första aktivitet från vår lista. Vi fick till och med erfarenheter med oss som var av helt oväntat slag, så det får lov att ses som en lyckad debut.

Efter denna mer himmelska erfarenhet bestämde vi oss för att försöka balansera upp dessa erfarenheter med mer jordnära saker, jordnära som i programmet "Fråga Olle" närmare bestämt. Det var en lönlös idé. Tydligen är det inte onsdagar som är "Fråga Olle dagen", så istället blev det en promenad med Camilla och husgudarna och kaffe med Tove. Jag kan meddela att det är ganska jordnära och mycket balanserande att gå på promenad med Camilla också. Åtminstone när hon precis läst att man ska ta ut stegen allt man kan eftersom det är bra för rumpan. Faktiskt så pass balanserande att jag är säker på att jag numer är upplyst på ett mycket jordat och rumpömt sätt. Vad gäller Tove, så verkade hon i alla fall ganska återställd efter vin och kex-stunden. Dock meddelade hon det sista hon gjorde för dagen, att det verkade som Taizémässan tog en hel del energi.       

Amatörmässigt uppspärrade ögon
 

tisdag 23 oktober 2012

Turbulent teknik


En del dagar verkar totalt händelselösa, som om de bara glider förbi utan någon som helst mening eller inslag av viktigare natur. Fast som med mycket annat kan skenet bedra, för det är en del av dessa dagar som innehåller den största utvecklingen av alla. Dagar när saker faller på plats, som tidigare bara virvlat runt i periferin utan riktig konsistens eller förankring från hjärtat och ut. Idag har det varit en sån dag. Idag har det för den delen även varit en sån natt. Dessutom har de senaste dygnen tvingat fram en insikt vad gäller teknikens under.  

De senaste fyra åren har varit turbulenta, smärtsamma, hårda och extremt lärorika. Jag har lärt mig mer saker om samhället, människor och inte minst mig själv än vad jag tror hade varit möjligt under ett helt liv, om inte allt varit som det är. Många saker som jag tidigare läst om, kanske till och med sett som klyschor, har kommit att bli sanna för mig, medan andra saker som tidigare verkade viktiga och trovärdiga har förlorat all sin angelägna viktighet och storslagna tillförlitlighet. Jag har kommit att lära mig att det oftast är i de små sakerna, de självklara sakerna, som de största lärdomarna och den största lyckan ligger. De små sakerna som man ofta missar, när man tar de för självklara eller är för upptagen med allt det storslaget viktiga som ligger någonstans antingen längre fram eller längre tillbaka i tiden. Idag har jag till exempel hunnit med att inse vilken enorm kärlek ett ritat hjärta på en arm kan innebära, vilken självinsikt och mod en kort mening från en person till en annan kan innefatta och värdet i en kopp te på tu man hand. Från alla dessa små händelser i det lilla har en stor lärdom dessutom ramlat på plats, inte som en klyschig mening av rätt sak att säga, utan som nåt som är sant från hjärtat och ut. Idag har det sjunkit in att vägen till att älska och värdesätta sig själv, bara går att återfinna i de små vardagliga sysslorna. I de saker man vanligtvis gör för andra, men inte tycker är lika viktiga att göra för sig själv. Det kanske låter som en självklarhet och nåt enkelt, men det har varit en av de svåraste sakerna i livet hittills att inse för mig. Idag har det därmed varit en relativt händelserik dag, trots att det inte verkat hända så mycket som på nåt vis varit utstickande eller annorlunda. 

Så teknikens under sen då. I samband med ett försök till sms:ande under helgen gjorde jag den penibla upptäckten att jag uppenbarligen inte lyckades skicka sms:et till tilltänkt person. Nåt så finurligt som leveransrapport, meddelade snällt vem sms:et levererats till och det var inte till den person jag hade tänkt mig. Istället hade jag skickat det till en mer kyrklig person, eller åtminstone en mer kyrkligt anställd person. Nämnde jag att det var relativt sent på natten och relativt i den mening som en riktig nattuggla skulle avse? Trots det pinsamma i situationen lyckades jag behärska mig från att skicka långa förklaringar per sms samma sena natt, varför det inte var förrän dagen därpå jag fick nästa chockartade besked. Det kom i form av ett svars-sms från redan nämnda person, som vänligt meddelade att det sena sms:et inte hade väckt denne då vederbörandes telefon varit inställd på ljudlöst. Vidare informerades jag om att detsamma även varit fallet en annan natt då jag hade ringt vid ungefär samma sena timma. Om det är pinsamt att ha skickat ett sms, kan jag bara tala om att det inte blir mindre pinsamt om man dessutom har ringt nån natt tidigare. Vad jag lärde mig av det? Inget annat än att när det kommer till teknikens under har jag helt uppenbarligen mina begränsningar.