Mellan hopp & förtvivlan

Carro & Henke sommaren 2008, sista sommaren nånsin som vi alla var tillsammans 

Gränsen mellan hopp, lycka, glädje och avgrundsdjup sorg och sönderslitande saknad är hårfin. Det går på en bråkdel av en sekund att förvandlas från lyckligt glad till trasigt uppriven med tårar lurandes i ögonvrån, om rätt förutsättningar råder. Rätt förutsättningar kan vara allt eller inget, en doft, en låt, ett ljus, en stjärna eller ett ord. Allt som påminner, allt som är annorlunda och allt som kunde ha varit. Idag var det en låt, Asta Kask och patriarkatet närmare bestämt. En låt som jag hört flera tusen gånger, en låt som Henke gillade och spelade ofta ofta och en låt av en grupp som både spelades på Henkes begravning och som spelade en låt till minne av Henke under Peace & Lovefestivalen 2011. Samma låt som på Henkes begravning. Från att inte ha känt nåt annat än glad förväntan inför dagens sysslor, började jag att gråta. Det gick så fort att jag inte medvetet hann fatta vad som hände, men kroppen reagerade och kände. Den vet att där under ytan ligger den, sorgen och den enorma saknaden efter två av mina barn, ibland i skymundan men alltid så nära. För så är det, vad jag än gör, hur jag än mår och vad som än händer, finns hålen i själen de lämnade efter sig alltid där. Oupphörligt och alltid letar jag, inte alltid medvetet, men ständigt pågående är letandet. Jag söker efter dem, efter de två av mina barn som är borta, för även om intellektet vet gör inte hjärtat det. Det bara skriker efter dem som kan göra det helt, men som aldrig kommer tillbaka. Så idag reagerade kroppen, den kände igen innan intellektet hann slå igång nån skyddsmekanism för att lindra.

God Jul Carro och Henke vart ni nu än är, vi saknar Er <3