En gråtrist dag efter en lika
trist dag igår. Negativiteten hägrar och livsviljan är inte på topp. Det är
mellantiden, fast mellan vad vet jag inte. Ett väntrum medan tiden går och den
går sakta. Nej, jag vill inte ha heja på rop i stil med ”ryck upp dig nu” eller
”du har ju så mycket att vara glad för”. Jag vet vad jag har och jag är glad
för dem, men det betyder inte att jag tycker att livet är särskilt kul för
närvarande ändå. Så läser jag en artikel i metro och inser att jag åtminstone
inte har antisociala personlighetsdrag, eftersom jag så länge jag minns har
struntat fullkomligt i alla råd om vad man bör och inte bör skriva på nätet och skrivit ut alla dåliga dagar, sidor och tyckanden blandat med sånt som är roligt, glatt och ljust.
Det är
beklämmande att det inte är bra för t.ex. karriären att skriva om sitt mående,
eller nåt negativt om sitt arbete eller överhuvudtaget nåt som inte verkar vara
sportigt, glatt, lyckligt och fåfängt sagolikt. Det är tragiskt att människor råder andra att inte skriva om sånt som innebär livet, för att istället skriva framtvingade, osanna lyckotexter. Sen finns det förstås de som, både på nätet och i verkligheten, vill ge ett sken av alltid positiv och löjligt fläckfri. Livet går upp och ner för de
flesta, så varför inte bara se det för vad det är. Det är livet och det är
mänskligt, dessutom verkar det dessutom vara ett friskt beteende att berätta om
dessa upp och nergångar om nämnda artikels innehåll stämmer. Fram för mer
mänsklighet på nätet och i verkligheten helt enkelt.
2 kommentarer:
Jag tycker som du att man väljer helt själv vad man vill skriva om eller inte. Som du säger är livet upp och ner och hit och dit, varför i hela friden låtsas som något annat?
Jag såg ett tv-program där en läkare faktiskt påstog och sa sig se en betydande skillnad för människor i stora livskriser som delade med sig av det i bloggar eller på annat sätt via nätet. Läkaren påstog att det var en betydande skillnad till det bättre i den läkande processen för människor nu än vad hon kunde dra sig till minnes i från den tiden före bloggosfären fanns. Tror det ligger mycket i det. Det fina i det hela är att man brukar sitt skrivande precis hur man vill, spyhink, finna gemenskap,stöttning mm. Som företag som anställer tror jag att jag uppskattar människor i min personalgrupp, inte ytor, inte det går så bra så för jämnan personerna, och inte helle de som säger att de aldrig har haft ett problem i livet, för DÅ har man sannerligen stora svåra bitar att ta tag i.
Det tror jag med Sabina :)Att skriva av sig har ett syfte och det uteblir liksom om man måste ta hänsyn till alla borde och borde inte när man skriver. Ändå vet jag en del som slutat blogga för att de inte törs vara så öppenhjärtig med sitt mående mm längre. Bara tragiskt och ledsamt att det ska vara så.
Skicka en kommentar