Varde ljus??

Upplysande bevis

Ibland kan saker och ting överraska och ibland kan man vara ute efter att prova nya saker och få uppleva nyheter man inte ens räknat med att prova. Ibland kan dessutom dyka upp när som helst och idag inträffade en av alla ibland. Åtminstone för min och Toves del. Idag skulle Tove och jag nämligen i enlighet med vår uppgjorda lista, tidigare beskriven här, genomföra en av de planerade aktiviteterna vi skrivit upp. Syftet med listan är att uppleva nya saker, sånt vi inte provat förr, eller bara göra sånt som förgyller tillvaron och är lite mer än bara vardag. Dagen till ära var det en Taizémässa i kyrkan som stod på menyn. Varken Tove eller jag är några idoga kyrkobesökare, vi är definitivt inga vana mässdeltagare och, bara för att förtydliga precis hur ovana vi är vid kyrkans värld, kan jag tala om att ingen av oss någonsin har tagit nattvarden. Åtminstone inte tills idag. 

Glada i hågen begav vi oss i relativt god tid av till kyrkan, bara för att upptäcka en oroande gleshet vad gällde antalet bilar på parkeringen utanför. Närmare bestämt var det bara, förutom bilen vi kom med, två till bilar parkerade där. Det gjorde oss omedelbart lite tveksamma till att det var just idag vi skulle genomföra operation Taizémässa. Efter viss uppboostning av det enorma mod som ibland kan behövas för att verkligen våga kliva innanför en kyrkoport, tog vi klivet ut genom bildörrarna och vandrade tveksamt fram mot kyrkan. Väl framme vid porten upptäckte vi en skylt i A4 format hängandes från kyrkoportsnyckeln. Eftersom ingen av oss ser så bra det var mer än skumt ute vid det laget, stod både Tove och jag framåtböjda i en mindre graciös pose för att försöka utläsa vad det stod på skylten. Det var i det utsatta läget ytterligare två kvinnor dök upp från ingenstans och frågade om vi bara tänkte stå utanför. De verkade mer insatta i kyrkans värld, så vi slog följe med dem in genom den skräckinjagande porten. Missförstå mig nu inte, jag har inget emot kyrkor. Tvärtom kan jag de få gånger jag befinner mig i en kyrka, tycka att det är rofyllt och en möjlighet till reflektion. Det vill säga de gånger det inte är begravningar eller för den delen mässor. Begravningar är bara smärtsamma, sorgliga och fyllda med en outtömlig saknad, hur vackra de än är. Mässor har jag bara bevistat ett extremt fåtal av, varför jag varken känner mig särskilt bekväm när jag ska kliva in genom kyrkoporten för att närvara vid en eller ens riktigt vet om det är tillåtet att kliva in trots olika skyltar hängandes här och där. 

Väl inne i kyrkan bestämde vi oss viskande för att vi varken skulle sitta misstänkt långt bak eller onödigt långt fram. Det var då det gick upp för oss att det inte var en sån mässa som vi trodde. Enligt de källor vi hade skulle det vara en ganska vanlig mässa, med den skillnaden att det skulle vara en massa ljus tända överallt och det var just ljusen som hade lockat oss att vilja prova på den typen av mässa. En av kvinnorna som vi slagit följe med genom porten upplyste oss vänligt, efter att hon hört vår viskande diskussion om sittplatser, om att alla satt längst fram i ring vid en sån mässa som vi nu var på. Bara tanken på att sitta i ring framme vid altaret fick både mig och Tove att skräckslaget utbrista ett nääee i kör. Det hade vi inget för. Trots försiktiga försök att trotsa detta genom att slinka in på en kyrkbänk, befann vi oss bara några minuter senare, tryggt lotsade av prästen, framme vid altaret utplacerade i den ring som vi så bestämt inte ville sitta i. Nåja, med det nya mantrat "ibland gäller det väl att ta seden dit man kommer" frekvent malandes i huvudet satt vi där och funderade över varför vi kommit på att vi skulle prova en sån grej. Parkeringen verkade åtminstone inte vara lika glest använd längre, då det tillkom en del människor medan vi satt där. Eftersom inget vid det laget var vad vi hade föreställt oss, frågade jag en kvinna bredvid mig vad man egentligen gjorde på en Taizémässa. Svaret var inte särskilt lugnande: -man sjunger en hel del och så tar man nattvarden. Plötsligt hörde jag mig själv säga: -menar du alltså att vi ska dricka vin också? Kvinnan skrattade lite och sa: -njae, ta nattvarden du vet. Jag vet vad det innebär, det betydde inte att jag visste riktigt hur det skulle genomföras. Förfärad vände jag mig mot Tove, bara för att inse att hon hamnat i nån form av chock över denna nya information och därför stirrade med glasartad blick tillbaka på mig. Samma glasartade blick hade hon när vi fick varsitt sånghäfte stucket i händerna också, men sen verkade hon åter komma till sans varpå vi snabbt beslutade oss för att turistaktigt fotografera ljuset i mitten av ringen som bevis för att vi faktiskt varit där. Följande timme ägnade vi sen åt att sjunga kyrkliga sånger och åt att be en och annan bön. Det var en helt okej upplevelse, inget traumatiserande eller på nåt vis oangenämt. Eller det var kanske lite av ett trauma att sjunga upprepade halleluja, men det gick det med. Sen kom det. Samlingen vid altaret för att inmundiga Kristi kropp och blod. Av nån underlig anledning kom det på mig att vara först ut med denna ynnest. Jag antar att prästen såg på mina amatörmässigt uppspärrade ögon att jag verkligen inte hade en aning om hur det var tänkt att detta skulle genomföras, eftersom han viskade du kan doppa kexet i vinet. So be it, tänkte jag, doppade kexet/kroppen och upptäckte att det/den var synnerligen torr och att tillhörande dryck var helt drickbart och av starkare karaktär. Det avslutade denna första aktivitet från vår lista. Vi fick till och med erfarenheter med oss som var av helt oväntat slag, så det får lov att ses som en lyckad debut.

Efter denna mer himmelska erfarenhet bestämde vi oss för att försöka balansera upp dessa erfarenheter med mer jordnära saker, jordnära som i programmet "Fråga Olle" närmare bestämt. Det var en lönlös idé. Tydligen är det inte onsdagar som är "Fråga Olle dagen", så istället blev det en promenad med Camilla och husgudarna och kaffe med Tove. Jag kan meddela att det är ganska jordnära och mycket balanserande att gå på promenad med Camilla också. Åtminstone när hon precis läst att man ska ta ut stegen allt man kan eftersom det är bra för rumpan. Faktiskt så pass balanserande att jag är säker på att jag numer är upplyst på ett mycket jordat och rumpömt sätt. Vad gäller Tove, så verkade hon i alla fall ganska återställd efter vin och kex-stunden. Dock meddelade hon det sista hon gjorde för dagen, att det verkade som Taizémässan tog en hel del energi.       

Amatörmässigt uppspärrade ögon