Carro i november

Älskade Carro den 1 november 2008 - ett av de sista korten hon tog på sig själv

För fyra år sen ingick den här dagen i den period om cirka tre veckor som Carro höll sig borta. Tre veckor och jag saknade henne så mycket att jag till och med bytte ringsignal på min telefon på jobbet, till en låt som Carro brukade lyssna på mycket. Lite barnsligt kanske, men det fick mig att känna mig nära henne på nåt vis. Under dessa veckor vägrade hon konstant att svara på såväl de sms jag skickade henne, som när jag ringde henne. Sen äntligen, den 2:a november 2008, svarade hon på ett av alla mina sms. Svaret var kort, det löd: jag lever. Det var det första sms:et av flera som jag fick av henne, under de resterande dygn som hon ännu fanns i livet. Det var det kortaste av dem också. Hur som helst var det en lycklig dag i mitt liv, den dagen jag fick svar av min dotter igen. Den dagen som jag trodde skulle vara inkörsporten till att hon skulle komma hem igen. Det gjorde hon. Hon kom hem, men inte för att stanna. Det visade sig dessutom att sju dagar efter det där efterlängtade svars-sms:et jag fick av henne, var hon död. November dundrar in med full styrka i våra liv igen och det känns.  

Jag har inga svar och jag kommer aldrig att få det heller, men jag kan ana och jag kan tro. Jag hade ändå förmånen att få ha min underbara dotter Caroline i mitt liv under nästan 19 år, nåt jag är så väldigt tacksam för. Jag brukade alltid säga att det var Carro som räddade mitt liv, eftersom jag innan jag blev gravid med henne levde ett lite mer vidlyftigt liv. Tyvärr kunde jag inte rädda hennes. Jag kände henne ändå ganska bra efter dessa år, nåt som även Carro tyckte har jag utläst av hennes dagböcker efter hennes död. Så det jag tror är hon hade bestämt sig för att avsluta sitt liv redan innan hon försvann hemifrån de där tre veckorna. Jag tror även att hon var rädd att jag eller någon annan i familjen skulle räkna ut det och försöka stoppa henne. Det var antagligen därför hon drog iväg under buller och bång, för det och för att klara av att distansera sig från oss. Trots att det snart har gått fyra år sen hon dog, går det inte en dag eller för den delen en timme som jag inte saknar henne och tänker på henne. Om hon bara visste vilket tomrum hon skulle komma att lämna efter sig, min underbara, egensinniga och så väldigt älskade dotter Caroline.