Så hände det då

I fredags började saker och ting hända. Eller egentligen var det redan på torsdagen det började, för det var då Camilla, Emelie och jag engagerade oss i att kolla in fler lägenheter att eventuellt flytta till och att ringa till diverse viktigheter i flyttfrågan. Så i fredags, ett flertal telefonsamtal och lägenhetstittar senare, började vi flytta. Det är ingen lång flytt, det blev inte till nåt mindre och det blev inte ens särskilt mycket billigare. Det blev dock en underbar trerumslägenhet med öppen spis, balkong och en takhöjd som gjorde stort intryck. 

Lördagen var första natten på nya stället, i alla fall för mig och Emelie. Camilla, som inte hade haft den blekaste aning om att en så snar flytt var förestående och därför i godan ro bestämt med kompisar om aktiviteter på annan ort under helgen, sov sin första natt på nya stället under söndagen. Vi älskar det. Det är ljust, luftigt och på ett och samma plan. Inte för att vårt lilla hus varit så mörkt, omysigt och besvärligt, men tre våningar medför per automatik att ytan känns mindre än om alla rum är på ett plan. Nu är det bara småplock och städningen kvar i lilla huset. Det är skönt att få det gjort, så all energi kan ägnas åt nya stället. 

Nåt mer som inträffat är de nya insikter jag gjorde igår i samband med att min samtalskontakt, alias psykbrytet, äntrade mitt nya hem. Det var under samtalet med henne som jag upptäckte en stor förändring på mitt personliga plan och vilka glasögon som bör vara på när det gäller synen på mänskligheten. Nämnda förändringen består i att jag värderar mig själv högre numer än någonsin tidigare i mitt liv. Det ger effekter som att vara mer rädd om, ta hand om, vara tålmodigare och lyssna till mina behov mer. Jag är helt enkelt snällare mot mig själv nu för tiden och det är rätt stort för mig. En bra förändring helt enkelt. Dock inte med den påföljden att jag tar mig själv eller tillvaron på större allvar, tvärtom tas det mesta lättare. När det kommer till synen på mänskligheten händer det ofta att jag ser storhet hos människor omkring mig. Ofta är jag förundrad över det mod, den styrka, medmänsklighet, vänlighet och klokhet jag stöter på hos många människor. Trots det kan jag ofta känna mig helt uppgiven på mänskligheten i stort och det kommer sig av allt elände som ständigt pågår, såsom krig, intriger, mord, misshandel, samhällens sätt att se på människan, fulspel, dolda agendor med mera.  I det stora ser jag alltså bara omänsklighet, känslokyla, egoism och girighet, medan jag ser det totalt motsatta hos många människor i det lilla. Det är alltså det lilla jag ska fokusera på, den lilla människan och dess förhållningssätt till sig själv, livet och människorna omkring sig. Själv tycker jag att det är alldeles storartat att upptäcka att nämnda uppgivenhet beror på ett synfel (antagligen nån form av långsynthet helt enkelt) hos mig själv, varför nya glasögon som medför bättre syn på närmare håll snabbt ska införskaffas.  

I övrigt råder förkylningstider. Emelie var först ut med nämnda åkomma, för att dra med sig mig, Johanna och numer även Tove som därav ligger utslagen med feber. Långvarigt verkar det vara också. Emelie har inte blivit frisk än trots att hon varit sjuk sen i mitten av förra veckan. Nåja, det är ändå nåt som går över. Nu är det födelsedagsfirande som står på agendan, förkylningssyndrom inkluderade. Toves näst äldsta dotter Elli fyller 20 år, så det är en viktig dag som ska firas med tårta och kaffe i mängder. Trivsamt, gemytligt och nyinflyttat underbart.