Livets förunderliga komplexitet har
återigen gjort sig påmint i mitt liv. Detta underliga livspussel, där varje bit
är beroende av bitarna runt omkring för att nåt sammanhang
överhuvudtaget ska bli tydligt. I fredags lades ytterligare en pusselbit på rätt
plats i mitt liv, för att jag helt plötsligt skulle kunna förstå Carros
harmoniska utstrålning under hennes sista dagar i livet. Där och då hände det
som till sist gjorde att jag förstod hennes lugn och vad det kom sig av, trots
att hon visste att hon bara någon dag senare skulle ta sitt liv. Underligt nog
kom den avgörande biten iklädd ännu ett undandragande av det som till sist
medför att en människa blir bruten, eller åtminstone under ett tag tror sig
vara det.
Ibland händer saker som har
avgörande betydelse för ens liv. De senaste åren har medfört två totalt
livsavgörande händelser i mitt liv i och med Carros och Henkes bortgång, livsavgörande
på ett så konkret sätt att det faktiskt medfört att varje dag innefattas av att
aktivt välja att fortsätta att leva. Dessa händelser krossade mig och medförde
en trasighet, som kommer att finnas kvar resten av mitt liv. En trasighet som
det inte finns annat att göra än att acceptera och försöka förhålla sig till på
ett så konstruktivt sätt som möjligt. Det är skillnad på att vara trasigt
krossad och att vara bruten. Att vara bruten innebär att hela ens livsvilja
bryts sönder, försvinner och är oåterkalleligt borta. Det är det som händer när
det där sista, det som borde hålla en människa på fötter, dras undan gång på
gång. Även det har jag fått erfara efter Carros och Henkes död. Oräkneliga
gånger har det där sista som borde ha varit det som skulle hålla mig på fötter
dragits undan av den del som i Sverige i vanliga fall anses vara en avgörande
del för hela livskvaliteten och delaktigheten i samhället. Den del som borde
fungera och som borde vara det stabila. Även det är händelser som har en
avgörande betydelse för ens liv. Naturligtvis inte på samma förkrossande,
sönderslitande sätt som förlusten av två barn har, utan snarare som en långsamt
nedbrytande kraft som sakta tär på såväl den egna självkänslan som viljan att
välja att leva.
Det var på ett möte med instanser
att räkna med det hände, en av dessa avgörande händelser av mer nedbrytande
karaktär som påverkar viljan att välja livet. Samtliga närvarande var av mer
hjälpsam karaktär. Den mer försvårande omständigheten var inte på plats, men influerade
ändå mötet via telefonkontakt med en av deltagarna. Det går inte ens med bästa
vilja att kategorisera in dessa influenser som vare sig professionella,
kompetenta eller trevliga. Just då var det droppen efter många tidigare
undandraganden av mitt fotfäste, det och tiden som inte räcker till. Det kändes
som jag där och då gav upp, som jag slutligen bröts ner som människa. Det var i
all den uppgivenhet jag då kände, som valet gjorde sig påmint. Valet att leva,
eller valet att inte leva. Det var i det stadiet jag var när jag plötsligt
kände ett enormt lugn. Det fanns en lösning, jag hade ju mitt val. All oro
försvann, trots upplevd brutenhet och total livsleda kände jag ändå en väldig harmoni.
Samma livsleda i kombination med
min nyfunna harmoni bestod under resten av fredagen och en bit in på lördagen.
Ändå tills de ord Carro ofta brukade säga seglade genom mitt medvetande: - jag
är inte som du mamma, du är stark du, det är inte jag. Jag kom på mig själv med
att tänka att hon hade fel, att hon var en enormt stark människa, mycket
starkare än hon själv trodde och mycket starkare än mig. Hon skulle se mig nu
min Carro, tänkte jag, undrar om hon fortfarande skulle tycka att jag är så
stark. Det var då ytterligare ett val åter började pocka på min uppmärksamhet.
Nämligen har Carros och Henkes bortgång, det vill säga samma händelser som
krossade mig totalt, även medfört en väldig personlig utveckling och förändrad
livssyn. För så är det också, att förlora två av sina barn medför nämligen inte
enbart det val som handlar om att leva. Det medför även möjligheten att lära
sig saker som inte går att lära sig hur mycket man än läser om dem om det inte
samtidigt finns en känslomässig förståelse. Om man väljer den vägen förstås.
Jag har valt den vägen, varje dag försöker jag välja den vägen. Jag tycker att
det är det minsta jag är skyldig Carro och Henke, det är det minsta jag är
skyldig Camilla och Emelie och det är det minsta jag är skyldig mig själv efter
allt jag genomlevt. Det var det som slutligen tog överhanden, det och att
återigen komma ihåg varför jag aktivt ska välja livet. Det var då jag plötsligt
förstod Carro, plötsligt ramlade den sista pusselbiten på plats för att jag
skulle kunna förstå det jag ältat ända sedan hon tog sitt liv. Jag förstod vad
det var som gjorde henne så harmoniskt lugn hennes sista dagar i livet och det
förstod jag till följd av min egen upplevelse av att vara bruten och att hitta
en lösning på den situationen. Carro var inte harmonisk sina sista dagar i
livet för att hon hade fattat det slutgiltiga beslutet att ta sitt liv. Hon
beslutade sig inte för att ge upp, utan hon hittade en lösning. Ibland kan
antagligen till och med en sån lösning verka mer lockande än tanken på att
fortsätta kämpa. Jag förstod helt plötsligt. Bitarna ramlade på plats, blev
tydliga, begripliga och till och med fullt förståeliga. Carro var en enormt
stark människa, men ändå är hon död nu. Inte för att hon blev bruten, istället
för att bli bruten tog hon sitt liv. Stark in i det sista, med en sista lösning
på den kamp hon genomlevde under sitt liv. Det är naturligtvis bara upplevelsen
av att ha hittat en lösning som kan medföra den harmoni hon utstrålade sina
sista dagar i livet, inte valet att dö.
Detta förunderliga
pussel som är livet, där bitar som till en början inte verkar passa ihop alls
plötsligt utgör en tydlig bild som en del i en helhet. Underligt nog kan
förlusten av två barn, aktiva val, smaklös fulhet i form av motbjudande prestigefylldhet
och beräknande medvetenhet om påföljande destruktivitet i konsekvenser, krossad
trasighet, personlig utveckling och möjligheten att lära och förstå vara bitar
i samma pussel. Det enda som inte är underligt är att det som i de flesta
pussel inte går att veta hur bilden kommer att se ut förrän nog många bitar
kommit på rätt plats. För så är det, vi har inte hela bilden. Oftast har vi
inte ens ett fragment av den hela bilden, men ändå faller bitarna till sist på
plats. Inte som vi trodde, inte som vi tänkte och oftast inte ens i närheten av
hur vi önskade och ville, men de gör det. Det i sig möjliggör ännu ett val. Valet av
förhållningssätt till livet. Jag gillar inte alla delar i mitt liv, somliga delar avskyr jag och andra trasar sönder mig i själ och hjärta. Det spelar ingen roll vad jag tycker om dessa delar, för de är där som delar av den övergripande bild som jag inte har. De går inte att kontrollera, utan det går bara att välja hur man vill förhålla sig till dem. Ännu en insikt som inte går att lära hur mycket man än läser om den, den måste upplevas från hjärtat och ut. Om det är den vägen man väljer förstås.
2 kommentarer:
Tist att du måste jobba så hårt bara, men fortsätt att välja som du gör. Vi som lever MÅSTE leva.
Kram!
Ja det är lite trist med allt jobbande, som dessutom inte borde vara. Fast jag fortsätter att välja som tidigare och jag fortsätter att leva, för precis som du säger måste vi som lever leva. Kram kloka du!
Skicka en kommentar