onsdag 26 september 2012

Dödlig komplexitet


Livets förunderliga komplexitet har återigen gjort sig påmint i mitt liv. Detta underliga livspussel, där varje bit är beroende av bitarna runt omkring för att nåt sammanhang överhuvudtaget ska bli tydligt. I fredags lades ytterligare en pusselbit på rätt plats i mitt liv, för att jag helt plötsligt skulle kunna förstå Carros harmoniska utstrålning under hennes sista dagar i livet. Där och då hände det som till sist gjorde att jag förstod hennes lugn och vad det kom sig av, trots att hon visste att hon bara någon dag senare skulle ta sitt liv. Underligt nog kom den avgörande biten iklädd ännu ett undandragande av det som till sist medför att en människa blir bruten, eller åtminstone under ett tag tror sig vara det. 

Ibland händer saker som har avgörande betydelse för ens liv. De senaste åren har medfört två totalt livsavgörande händelser i mitt liv i och med Carros och Henkes bortgång, livsavgörande på ett så konkret sätt att det faktiskt medfört att varje dag innefattas av att aktivt välja att fortsätta att leva. Dessa händelser krossade mig och medförde en trasighet, som kommer att finnas kvar resten av mitt liv. En trasighet som det inte finns annat att göra än att acceptera och försöka förhålla sig till på ett så konstruktivt sätt som möjligt. Det är skillnad på att vara trasigt krossad och att vara bruten. Att vara bruten innebär att hela ens livsvilja bryts sönder, försvinner och är oåterkalleligt borta. Det är det som händer när det där sista, det som borde hålla en människa på fötter, dras undan gång på gång. Även det har jag fått erfara efter Carros och Henkes död. Oräkneliga gånger har det där sista som borde ha varit det som skulle hålla mig på fötter dragits undan av den del som i Sverige i vanliga fall anses vara en avgörande del för hela livskvaliteten och delaktigheten i samhället. Den del som borde fungera och som borde vara det stabila. Även det är händelser som har en avgörande betydelse för ens liv. Naturligtvis inte på samma förkrossande, sönderslitande sätt som förlusten av två barn har, utan snarare som en långsamt nedbrytande kraft som sakta tär på såväl den egna självkänslan som viljan att välja att leva.

Det var på ett möte med instanser att räkna med det hände, en av dessa avgörande händelser av mer nedbrytande karaktär som påverkar viljan att välja livet. Samtliga närvarande var av mer hjälpsam karaktär. Den mer försvårande omständigheten var inte på plats, men influerade ändå mötet via telefonkontakt med en av deltagarna. Det går inte ens med bästa vilja att kategorisera in dessa influenser som vare sig professionella, kompetenta eller trevliga. Just då var det droppen efter många tidigare undandraganden av mitt fotfäste, det och tiden som inte räcker till. Det kändes som jag där och då gav upp, som jag slutligen bröts ner som människa. Det var i all den uppgivenhet jag då kände, som valet gjorde sig påmint. Valet att leva, eller valet att inte leva. Det var i det stadiet jag var när jag plötsligt kände ett enormt lugn. Det fanns en lösning, jag hade ju mitt val. All oro försvann, trots upplevd brutenhet och total livsleda kände jag ändå en väldig harmoni. 

Samma livsleda i kombination med min nyfunna harmoni bestod under resten av fredagen och en bit in på lördagen. Ändå tills de ord Carro ofta brukade säga seglade genom mitt medvetande: - jag är inte som du mamma, du är stark du, det är inte jag. Jag kom på mig själv med att tänka att hon hade fel, att hon var en enormt stark människa, mycket starkare än hon själv trodde och mycket starkare än mig. Hon skulle se mig nu min Carro, tänkte jag, undrar om hon fortfarande skulle tycka att jag är så stark. Det var då ytterligare ett val åter började pocka på min uppmärksamhet. Nämligen har Carros och Henkes bortgång, det vill säga samma händelser som krossade mig totalt, även medfört en väldig personlig utveckling och förändrad livssyn. För så är det också, att förlora två av sina barn medför nämligen inte enbart det val som handlar om att leva. Det medför även möjligheten att lära sig saker som inte går att lära sig hur mycket man än läser om dem om det inte samtidigt finns en känslomässig förståelse. Om man väljer den vägen förstås. Jag har valt den vägen, varje dag försöker jag välja den vägen. Jag tycker att det är det minsta jag är skyldig Carro och Henke, det är det minsta jag är skyldig Camilla och Emelie och det är det minsta jag är skyldig mig själv efter allt jag genomlevt. Det var det som slutligen tog överhanden, det och att återigen komma ihåg varför jag aktivt ska välja livet. Det var då jag plötsligt förstod Carro, plötsligt ramlade den sista pusselbiten på plats för att jag skulle kunna förstå det jag ältat ända sedan hon tog sitt liv. Jag förstod vad det var som gjorde henne så harmoniskt lugn hennes sista dagar i livet och det förstod jag till följd av min egen upplevelse av att vara bruten och att hitta en lösning på den situationen. Carro var inte harmonisk sina sista dagar i livet för att hon hade fattat det slutgiltiga beslutet att ta sitt liv. Hon beslutade sig inte för att ge upp, utan hon hittade en lösning. Ibland kan antagligen till och med en sån lösning verka mer lockande än tanken på att fortsätta kämpa. Jag förstod helt plötsligt. Bitarna ramlade på plats, blev tydliga, begripliga och till och med fullt förståeliga. Carro var en enormt stark människa, men ändå är hon död nu. Inte för att hon blev bruten, istället för att bli bruten tog hon sitt liv. Stark in i det sista, med en sista lösning på den kamp hon genomlevde under sitt liv. Det är naturligtvis bara upplevelsen av att ha hittat en lösning som kan medföra den harmoni hon utstrålade sina sista dagar i livet, inte valet att dö.

Detta förunderliga pussel som är livet, där bitar som till en början inte verkar passa ihop alls plötsligt utgör en tydlig bild som en del i en helhet. Underligt nog kan förlusten av två barn, aktiva val, smaklös fulhet i form av motbjudande prestigefylldhet och beräknande medvetenhet om påföljande destruktivitet i konsekvenser, krossad trasighet, personlig utveckling och möjligheten att lära och förstå vara bitar i samma pussel. Det enda som inte är underligt är att det som i de flesta pussel inte går att veta hur bilden kommer att se ut förrän nog många bitar kommit på rätt plats. För så är det, vi har inte hela bilden. Oftast har vi inte ens ett fragment av den hela bilden, men ändå faller bitarna till sist på plats. Inte som vi trodde, inte som vi tänkte och oftast inte ens i närheten av hur vi önskade och ville, men de gör det. Det i sig möjliggör ännu ett val. Valet av förhållningssätt till livet. Jag gillar inte alla delar i mitt liv, somliga delar avskyr jag och andra trasar sönder mig i själ och hjärta. Det spelar ingen roll vad jag tycker om dessa delar, för de är där som delar av den övergripande bild som jag inte har. De går inte att kontrollera, utan det går bara att välja hur man vill förhålla sig till dem. Ännu en insikt som inte går att lära hur mycket man än läser om den, den måste upplevas från hjärtat och ut. Om det är den vägen man väljer förstås.   

2 kommentarer:

Spader Madame sa...

Tist att du måste jobba så hårt bara, men fortsätt att välja som du gör. Vi som lever MÅSTE leva.

Kram!

Ulrika sa...

Ja det är lite trist med allt jobbande, som dessutom inte borde vara. Fast jag fortsätter att välja som tidigare och jag fortsätter att leva, för precis som du säger måste vi som lever leva. Kram kloka du!