Friska plattityder

Nu är det gjort. Hittad knöl i bröstet är mammograferad, kontrollerad och klämd på. Den är frisk och det är för den delen resten av de båda mjölkkassarna också. Hur skönt var det inte att få det beskedet? Efter ungefär två dagars ständigt malande i bakhuvudet kring vara eller inte vara farligt och om det är farligt hur ska Camilla och Emelie ta det, var det skönt. För mig, för Camilla och för Emelie som i morse insåg att nåt var i görningen. När husgudarna släpade ut mig på sin sedvanliga morgontur hade hon frågat Camilla om det, självklart med följdfrågan: kan det vara farligt? Camilla svarade, som den kloka tjej hon är, helt sanningsenligt att ja det kan vara farligt. När jag kom in klappade Emelie mig på kinden och sa: jag älskar dig mamma. Dessa söta, kloka barn. Om dom bara visste att ingen kan älska så mycket som en sliten mamma och inga ord i världen räcker till för att tala om hur enormt älskade de är.

Turligt nog är det inte alltför ofta man har ”förmånen” att betrakta sina bröst så tillplattade, som under en mammografiundersökning. Under dagens undersökning förväntade jag mig nästan att det skulle poppa till och innehållet skulle välla ut, men även denna gång stannade både innehåll och förpackningar på plats. Med tanke på eventuella framtida men som skulle kunna komma av att beskåda denna tillplattande procedur, fick Camilla sitta i väntrummet under pågående undersökning. Hon var däremot med när det var dags att träffa kirurgen. Där satt vi i ett rosa undersökningsrum, som Camilla tyckte var underbart vackert, och väntade. Båda hade någonstans en tro på att beskedet skulle vara bra, men ändå räckte inte tron riktigt fullt ut. Vi vågade helt enkelt inte riktigt tro på att Mr Murphy, som i vanliga fall brukar roa sig på vår bekostnad, skulle låta oss få vara ifred denna gång heller. Storögt förvånade betraktade vi Murphys ovanligt medmänskliga inblandning i situationen, vilken bestod i att byta ut den planerade kvinnliga läkaren mot en manlig. Det gjorde inget, beskedet vi fick var positivt, eller som läkaren sa direkt han kom innanför dörren till undersökningsrummet: det är ett glädjande besked, det finns inget som tyder på att det är en tumör. När vi gick ut från kirurgen tog Camilla omkring mig och på det viset vandrade vi ut från kirurgavdelningen och ut från lasarettet. Som sagt, jag älskar mina barn. De är underbara. Väl hemma var både Camilla och jag slitna, så pass slitna att det inte fanns mycket annat att göra än att sova helt enkelt. Emelie däremot hade samma energi som vanligt och deklarerade glatt att mamma är helt utslagen, när komplexiteten kom in efter avslutad arbetsdag. Sanningsenligt är med andra ord vad som gäller i vår familj, i alla situationer dessutom. 

Under dagen har jag fått påringningar och sms från mina nära och kära. Jag är otroligt lyckligt lottad som har de människor jag har omkring mig, bättre vänner och familj går inte att få. Tusentack till dem för att de alltid finns!! Nu blir det, utslagen som jag är, åter att krypa till kojs. I morgon är en ny dag med samtalskontakt, gym, step och ljusparty. Helt enkelt en ny dag som har alla förutsättningar att bli en bra dag.