Människor upphör aldrig att fascinera
mig. Så länge det finns människor finns det alltid något som underhåller på det
ena eller andra sättet. Exempelvis har det förflutna sedan några dagar tillbaka
pockat på min uppmärksamhet, genom att kontinuerligt skicka mig sms. Det
förflutna som i det förflutna verkade mer mänskligt, mer pålitligt trovärdigt
och vänligt intressant, men som efter uppvisandet av en mer ytligt tom och
mindre trivsam sida förvisades till just det förflutna. En tidigare nära bekant,
som jag då respekterade för den vänliga kärnan, sättet att se till saker från
en lite större vy och för förmågan att alltid vara en stor människa när det väl
gällde. Numer är den tidigare nära bekante mer som ett minne av en ytlig flack
bekantskap från ett tidigare liv, som med jämna mellanrum pockar på min
uppmärksamhet på mer eller mindre utvecklade sätt.
Under någon dag har det, vilket
redan nämnts, varit en av dessa återkommande perioder som min uppmärksamhet
varit önskvärd från det förflutna. Sättet att försöka fånga min uppmärksamhet
och för den delen att ens försöka fånga min uppmärksamhet igen har fascinerat
mig, åtminstone tills idag när pockandet övergick till respektlösa fadäser. Även
om människor och alla deras förehavanden fascinerar, så är min tydliga gräns
för fascination överskriden när förehavandena urartar till obegåvad
inskränkthet, samvetslös stupiditet eller självcentrerad enfald. Enligt mitt sätt
att se det, oavsett vilka grunderna till kontakten eller umgänget är, bör det
eftersträvansvärda alltid vara ett respektfullt bemötande. Att acceptera något
annat är att göra ner sig själv eller någon annan och det är inget jag känner
att jag kan eller ens vill stå för. Så jag slutade fascineras och accepterade helt
enkelt inte pågående smaklöshet. Markeringen jag gjorde var tydlig och för min
egen skull. Den handlade om vad jag tyckte jag var värd, eller vad jag hade
lust att stå ut med. Det var då insikten om att jag verkligen inte är arkeolog
slog ner i mitt medvetande. Arkeologi är i och för sig ett intressant ämne så
länge någon annan borstar fram alla söndervittrade skärvor och uråldriga ben. Det
kräver nämligen ett enormt tålamod. Mitt tålamod är relativt tänjbart, vilket
medfört att jag under de senaste dagarna funnit mig i pågående sms av historisk
karaktär. Det är däremot långt ifrån oändligt, varför jag snabbt bestämde mig
för att låta någon annan borsta fram alla gamla benknotor och fornlämningar
medan jag borstade bort de oönskade dammolnen den historiska återblicken
orsakat. Det arkeologiska gästspelet medförde ändå vissa insikter. Fascinerande
nog är det antagligen min egen självkänsla som genomgått en reform och blivit stärkt,
inte det förflutna som ändrat karaktär. Tack vara insikten och påminnelsen om vart
jag tidigare varit, vet jag i varje fall vart jag inte vill vara igen. Det ger
nya valmöjligheter, nya områden att beträda och dessutom insikt om att jag
inte ska ta på mig onödiga vikariat som arkeolog. Återigen viss evolution i
mitt minimala mikrokosmos med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar