tisdag 26 juni 2012

Arkeologiskt försvarbart?


Människor upphör aldrig att fascinera mig. Så länge det finns människor finns det alltid något som underhåller på det ena eller andra sättet. Exempelvis har det förflutna sedan några dagar tillbaka pockat på min uppmärksamhet, genom att kontinuerligt skicka mig sms. Det förflutna som i det förflutna verkade mer mänskligt, mer pålitligt trovärdigt och vänligt intressant, men som efter uppvisandet av en mer ytligt tom och mindre trivsam sida förvisades till just det förflutna. En tidigare nära bekant, som jag då respekterade för den vänliga kärnan, sättet att se till saker från en lite större vy och för förmågan att alltid vara en stor människa när det väl gällde. Numer är den tidigare nära bekante mer som ett minne av en ytlig flack bekantskap från ett tidigare liv, som med jämna mellanrum pockar på min uppmärksamhet på mer eller mindre utvecklade sätt. 

Under någon dag har det, vilket redan nämnts, varit en av dessa återkommande perioder som min uppmärksamhet varit önskvärd från det förflutna. Sättet att försöka fånga min uppmärksamhet och för den delen att ens försöka fånga min uppmärksamhet igen har fascinerat mig, åtminstone tills idag när pockandet övergick till respektlösa fadäser. Även om människor och alla deras förehavanden fascinerar, så är min tydliga gräns för fascination överskriden när förehavandena urartar till obegåvad inskränkthet, samvetslös stupiditet eller självcentrerad enfald. Enligt mitt sätt att se det, oavsett vilka grunderna till kontakten eller umgänget är, bör det eftersträvansvärda alltid vara ett respektfullt bemötande. Att acceptera något annat är att göra ner sig själv eller någon annan och det är inget jag känner att jag kan eller ens vill stå för. Så jag slutade fascineras och accepterade helt enkelt inte pågående smaklöshet. Markeringen jag gjorde var tydlig och för min egen skull. Den handlade om vad jag tyckte jag var värd, eller vad jag hade lust att stå ut med. Det var då insikten om att jag verkligen inte är arkeolog slog ner i mitt medvetande. Arkeologi är i och för sig ett intressant ämne så länge någon annan borstar fram alla söndervittrade skärvor och uråldriga ben. Det kräver nämligen ett enormt tålamod. Mitt tålamod är relativt tänjbart, vilket medfört att jag under de senaste dagarna funnit mig i pågående sms av historisk karaktär. Det är däremot långt ifrån oändligt, varför jag snabbt bestämde mig för att låta någon annan borsta fram alla gamla benknotor och fornlämningar medan jag borstade bort de oönskade dammolnen den historiska återblicken orsakat. Det arkeologiska gästspelet medförde ändå vissa insikter. Fascinerande nog är det antagligen min egen självkänsla som genomgått en reform och blivit stärkt, inte det förflutna som ändrat karaktär. Tack vara insikten och påminnelsen om vart jag tidigare varit, vet jag i varje fall vart jag inte vill vara igen. Det ger nya valmöjligheter, nya områden att beträda och dessutom insikt om att jag inte ska ta på mig onödiga vikariat som arkeolog. Återigen viss evolution i mitt minimala mikrokosmos med andra ord.

Inga kommentarer: