Det
är jobbigt nu i livet. Trots sommarens försiktiga inträde i vår del av
världen, bra arbetsträningsplats och underbara nära och kära, känns
livet trasigt, smärtsamt och tragiskt. Det är svårt att hitta någon som
helst ork, all energi verkar ha försvunnit till någon bättre behövande
och motivationen för så gott som det mesta lyser med sin tydliga
frånvaro. Jag saknar Carro och Henke! Det är vad som fyller större delen
av min tankevärld just nu. De är borta, jag vill ha dem hos mig och det
går inte. Det gör ont att veta det, det sliter sönder att veta att de
aldrig kommer tillbaka. Alla minnen väller, triggade av oansenligheter i
vardagen, fram från sina dåligt dolda platser i mitt inre. Underbara
minnen, vackra minnen och hemska, outhärdliga och förhatliga minnen.
Minnen av väntan medan Carros kropp eftersöktes på älvens botten och
Henkes kropp identifierades, deras livlösa kroppar på en bår i samma
visningsrum där en uppslagen psalmbok, dammiga konstrosor och ett tänt
ljus fanns utplacerat och hur vatten sipprade ur Carros ena mungipa och
näsborrar medan det istället var blod som rann ur Henkes mungipa och ena
öra. Emelie som satte sig på en stol med stora tårar rinnandes ner för
kinderna medan hon ledsen och chockad betraktade Carros orörliga kropp
och hennes bestörta sorg och smärta när Henkes blod började rinna,
vilket vi fick lov att torka bort gång på gång för att hon inte klarade
av att se Henke ha så ont. Henkes vackra ögon som svämmade över av tårar
när han trasig tittade ner på Carro som låg där alldeles blöt och kall
efter tio dygn på älvbotten, för att sedan vilja ta en promenad på egen
hand bort från allt som var för jobbigt. Camilla som skakande av gråt
försiktigt smekte Carro över hennes blöta hår och Henke över de sargade
kinderna, glassplittertäckta håret och de såriga händerna. Så många
smärtsamma minnen, så många bilder som ständigt finns i mitt bakhuvud,
så mycket tydligare, närmare och mer sönderslitande desto mindre energi
och ork som finns.
Henkes skolgrejer står fortfarande i
mitt kök och drar konstant mina blickar till sig, för att sedan få min
värld att rämna igen och igen. Det kan verka enkelt att flytta dem,
ställa dem i förrådet eller någonstans där de inte syns så tydligt. Det
är det inte, utan det är så gott som omöjligt. Bara idag har jag försökt
igen. Bara idag har jag ännu en gång öppnat lådan med verktyg i för att
försöka sortera och klura ut vart de bäst bör förvaras. Det slutade som
vanligt, jag la varsamt tillbaka samtliga verktyg i lådan igen efter
att ha placerat dem i bland annat städskåpet under så där tre minuter.
Jag klarar det inte, att plocka ut dem, placera dem där de kan komma
till användning eller ens flytta dem ur lådan någon längre stund. Jag
orkar inte heller ta bort hans snickarkläder och t-shirten som
fortfarande luktar lite Henke. Doften av honom som blir svagare för
varje dag som går nu, som sakta försvinner och gör mig både panikslagen
och lättad. Lättad eftersom jag snart inte klarar av att gå sönder igen
medan jag snusar på Henkes använda, lite spåniga tröja. Panikslagen
eftersom jag inte klarar av att doften av honom försvinner. Den kommer
att försvinna, det vet jag redan. Carros doft försvann. Hur mycket jag
än försökte bevara den, ha den kvar och ha den nära, så försvann den.
Precis som Henkes gjorde och nu gör igen.
Så livet känns jobbigt nu, svårt att
orka med. För mig, för Camilla och för Emelie. Emelie som varje dag
försöker övertyga sig själv om att ingen mer i familjen kommer att råka
ut för nåt hemskt, men som samtidigt drömmer mardrömmar om att alla
omkring henne dör. Camilla som försöker hantera livet utan sina syskon,
som försöker hantera saknaden och sorgen samtidigt som hon ska klara av
livets krav. Jag som konstant pendlar mellan det går till det går inte,
som försöker uppbåda nog med energi för att orka med vardagen och som
frustrerat upptäcker att min ork och kraft är borta. Nej, de senaste
åren har varken sommarens inträde eller nåt annat heller för den delen,
lyckats vända våra liv till nåt bra, till att orka eller för den delen
fullt ut vilja. Inte idag, inte imorgon, men kanske någon gång.
Förhoppningsvis alldeles snart, för Camilla och Emelie i alla fall..
förhoppningsvis så snart det bara går.. om det överhuvudtaget går
förstås?
6 kommentarer:
<3 Det gör ont i hjärtat och tårarna bara sprutar när jag läser
ditt inlägg. Det blir kaos i hjärnan och jag tänker "ska det vara
så här"??? Om inte jag får ordning på tankar och känslor så
begriper jag inte hur du ska få det. Jag hoppas du har all hjälp
du "behöver", men det hjälper ju ändå inte... eftersom det inte
kan ge dig barnen tillbaka!
Jag tänker och tycker att du är en beundransvärd människa och
jag förstår att du känner att vad har jag för val??!!
Ja vad f.n säger man
All styrka i världen till dig och de dina <3
2012-05-30 @ 08:06:27
Det är helt omänskligt, det som du och barnen går igenom. Det
borde inte få hända. Så är det bara.
Det enda jag kan göra är skicka lite kramar.
Kram kram kram!
Fortsätt välja livet!
2012-05-30 @ 08:59:15
Jag ser nära människor till mig som har gått igenom
en olycka där mamman plötsligt gick bort. Tänker mycket på
det och försöker vara en bra person för barnen som blev kvar....
kram
2012-05-30 @ 11:12:27
Lena, Stina & Miss Upsey Daisy: Tack för era fina och välbehövliga kommentarer. Många kramar tillbaka till Er!!
2012-05-31 @ 00:21:45
Ja, hur ska de orka? Hur ska du orka? Genom att skriva här och älta, titta på sakerna som ligger och försöka flytta dem. Lägga tillbaka. Ett steg i taget, en dag i taget. Där de djupa dalarna blir färre och mindre djupa, där det blir fler och fler kullar, som blir till berg som blir till... Jag vet inte. Tror att inget är så svårt som att förlora ett barn. Eller att förlora två barn. Men vi vet att vi måste. Du måte välja livet. Om och om igen. Bra valt hittills måste jag säga.
Kanske det är för tidigt för den bästa sommaren ever. Eller inte. Vem vet? Jag vet i alla fall att om du kommer förbi mig så ska du få jordgubbar. Och glass. Och en varm kram!
2012-05-31 @ 12:58:06
Spader Madame: Jordgubbar & en kram, det är väl i alla fall nåt av det bästa ever. Kram & kram till Dig, för att du är du och för dina ord!
2012-06-01 @ 02:52:37
Skicka en kommentar