måndag 14 maj 2012

Saknad har inget med ålder att göra

Ålder spelar ingen roll när det kommer till saknad. Det har ingen som helst inverkan om man är nio år, tjugo år eller i min ålder. Saknad medför ofta dålig sömn, så dålig att det ofta hinner bli morgon innan det blir möjlligt att få en blund i ögonen. Som i natt för Emelie, som många nätter för Camilla och som de flesta nätter för mig. Det finns väldigt små skillnader i symtom på saknad mellan en som är nio år och en som är vuxen, men det finns tydliga skillnader i effekt när dagen sen kommer. Som vuxen behöver du nån vecka i sömnlöshetens tecken innan t.ex. näsblod blir en av de oönskade påföljder på det ofrfivilliga nattlivet som infinner sig. Som nioårig tjej behöver du däremot bara någon natt, innan näsblod, illamående och huvudvärk kommer som en ytterligare belöning för sömnens frånvaro nattetid. I alla fall är det så hos oss.

Så att Emelie inte mådde bra nog för att gå till skolan idag är inget mysterium, i alla fall inte för mig som sett henne vaken under natten. Inte heller var det nåt större mysterium att sömnen uteblev till förmån för egen rädsla att dö eller ångest över att någon mer i familjen ska komma att råka illa ut, i alla fall inte efter att under dagen som gått sett Emelie försiktigt hålla i Henkes hemkomna saker och tittat på kort på honom och Carro. Det är inte lätt att vara en nioårig Emelie med allt vad det innebär och samtidigt försöka förhålla sig till att ha förlorat två syskon med två års mellanrum. Hon kämpar på min Emelie, men idag var hennes ork både fysiskt och psykist slut. Det tog mig inte särskilt lång stund att inse att det vore rent förkastligt att skicka henne till skolan i det skick hon är i, så jag ringde och sa som det var. Emelie har haft en jobbig natt och blöder näsblod och grejer, så jag tar henne hemma idag. Det är otroligt vad sömnlösa nätter och tidiga morgnar kan göra för den verbala uttrycksförmågan, men jag tror budskapet gick fram. Det gick i alla fall fram till Emelie som frusen och snörvlande med en papperstuss i näsan valde att krypa ner i sängen igen. Dessa älskade barn, om det gick skulle jag lyfta alla bördor från deras axlar. Nu går inte det, istället får jag försöka hjälpa till med det jag kan. Ibland, som idag, genom att bara finnas nära, skicka nya papperstussar till näsan och se till att möjligheten till lite vila infinner sig.

Inga kommentarer: