FK som medspelare

Mitt liv involverar en mängd olika aktörer efter Carros och Henkes död. En av dem är försäkringskassan. I mitt fall är det som medspelare, som en instans som står på min sida i ett samhälle som jag ibland tror består av medmänskligt förfall, professionalismens professionella sönderfall och den förlegade gudsformen personlig vinning genom girigt fulspel. Försäkringskassan är en av de instanser som för min del ställer krav på den annars förväntade tryggheten, hjälpen tillbaka till livet och det normala. Ibland går mina funderingar till om mitt fall är unikt eller om det bara är alla andra fall som det hörs något om, för i mitt fall är inte försäkringskassan boven. Det är istället den onämnbara. Onämnbar för att vara omsorgsfull om mig själv, för att inte trampa på någon öm tå eller på annat vis verka omedgörlig.

Det pratas mycket om försäkringskassan och deras förfarande med människor i olika utsatta situationer. Senast under kvällen snubblade jag över en krönika, Vi blev sjuka av sorg, av Marcus Birro. Där underkänns Försäkringskassans förfarande totalt, medan delar av det svenska jämförs med en krigszon från ett inbördeskrig där de sjuka, arbetslösa och ledsna är de civila offren. En krönika av väldigt läsvärda mått, men den i kombination med allt jag hört, läst och även sett i min närhet, gör att mina funderingar kring det unika i mitt ärende förstärks. Precis som redan är nämnt ovan, är försäkringskassan min medspelare i kampen för att ses som någon med värde, som en värdig medmänniska, medarbetare eller i alla fall som något annat än ett kostsamt problem. Naturligtvis är det inte den allenarådande stämplingen på alla arenor jag rör mig på, tvärtom är det enbart på en arena och då den arena som vanligtvis brukar vara den positiva beståndsdelen i återgången till ett normalt liv efter en sjukskrivning som står för den kategoriseringen. Det krig som Birro menar att bl.a. försäkringskassan för mot landets medborgare, det för en helt annan instans mot mig. Funderingarna rör sig därav kring moral, vars betydelse oftast brukar ses som rättvisa, mod, stolthet och solidaritet med de svaga, eller mer korrekt så rör sig mina funderingar snarare kring bristen på moral.

Det verkar som om en del, och då den delen som inte borde vara en sån del, bestämmer sitt värde genom vad de gör istället för vad de är och det de gör ska per automatik ge en personlig vinning och ett ytligt erkännande. De verkar som de glömmer rättigheter, moral och medmänsklighet i sin principiellt ytliga och själviskt fåfänga tillbedjan av den outvecklade kvarlevan till gud, som individuell vinning och personlig girighet är. De verkar även som att de glömmer att en dag, kanske redan i morgon, övermorgon eller om en vecka, kan det vara dem som livet sveper undan benen för och som då dessutom blir inbördes nerskjuten av det som borde vara vad som höll dem uppe och hindrade dem från att rasa igenom, krackelera och förlora den sista gnistan som gör skillnad mellan att vilja och att inte vilja längre. Något förunderligt kan det tyckas vara att det tycks som en del av dem som glömt, borde vara en del av dem som omvärderat vad som är värdefullt och viktigt. Medan de upplevt glömska småmysande över sin egen briljanta förmåga att ringlande ta sig fram på en inbillad och väl upplysta motorväg mot förnuftet och framtiden, färdas resterande medresenärer på konsekvensernas och den bristande moralens sönderfallande väg som stupar rakt ner utan annat val än att njuta av utsikten.

För en del är tydligen försäkringskassan den biljett som behövs för att bli medresenär på nederlagens och hjärtlöshetens boulevard. För mig är försäkringskassan en av de aktörer som bedriver en revolt mot den bristande moralens snabba utförsbacke vilken enbart för ödeläggelse med sig. Det verkar när allt kommer omkring som att det är människorna och deras sinne för moral som är det viktiga, inte instanserna i sig. Återigen detta personliga ansvar, ständigt återkommande och aldrig möjligt att undkomma. För när allt kommer omkring är det nog inte en yrkesroll som är det viktiga, utan snarare vem denna någon är. Det är här det personliga ansvaret och det egna valet kommer in, för vem vi är utgörs helt och hållet av vem vi väljer och strävar efter att vi vill vara.