En dag utan krav, utan tider att passa och utan något som ens liknade
måsten. En dag som gav tillbaka lite energi och minskade smärtan i
bröstet några hack. Bara det att efter ytterligare en sömnlös natt kunna
somna när John Blund äntligen behagade komma på besök, utan att veta
att det bara var en kort stund kvar innan det fanns en tid att passa och
ett krav att uppfylla var en lisa för själen. Dessutom sken solen och
viskade strålande om att det kanske finns en ljusning någonstans, någon
gång.
Det spontana uppvaknandet följdes av kaffe i kärt sällskap och utan
någon som helst stress. Därefter stundade frunch tillsammans med glad
och sprudlande Camillas, varpå dagen lutade än lite mer uppåt och gav
den extra energi som behövdes för att träningslusten skulle spira. Vi
vandrade därför iväg tillsammans, kära dottern och jag, till ortens underbara gym där step stod på menyn. Det visade sig vara ett suveränt beslut. Är
energinivån farligt låg, men räcker till en enda aktivitet så är träning
ett bra val. Det är en av de få saker som faktiskt kan ge energi och
energins värde är att jämföra med guld, åtminstone för dem som inte har
denna vara i övermått. Efter träningen vandrade vi därför hemåt fylld
med lite ny energi, som vi beräknade skulle räcka precis till en
kvällspromenad med husgudarna och lite lättare matlagning. Vi hade tur.
Väl hemma möttes vi av min komplexitet, som planerat middag dagen till
ära. Promenadtid utan matlagningstid är lyxigt. Speciellt när
kvällssolen lyser, vinden lekfullt drar en i håret, husgudarna myser och
Camilla kvittrar ikapp med fåglarna. Dessutom är det lyx i stora mått
att kunna komma insläntrande, nöjd men hungrig, och få maten serverad.
Dessutom god mat. Kvällen fortsatte sin gilla gång med en resa norrut.
Somliga (läs jag) färdades med bil, andra (läs komplexiteten) valde att
jogga. Naturligtvis imponerades jag av denna innovativa sida som först
visat sig genom middagsbestyr, sedan genom ett vilt joggande inom orten.
Ytterligare kaffe var vad som fick avsluta denna underbara dag utan
krav, tider eller andra jobbigheter.
Nämnas bör att det räckte med några telefonsamtal för mycket för att
mitt inre skulle signalera varning genom att bröstet återigen började
värka och humöret sakta vände åt fel håll igen. Som tur var återställdes
lugnet, kravlösheten och kaffets obegränsade flödande varpå lite av den
dyrbara energin gick att rädda. Så skört är det, så lite behövs det
efter förlusten av Carro och Henke för att jämvikten ska rubbas och
gränsen överskridas. Sånt som andra inte ens ser som krav eller problem,
är sånt som är övermäktigt, extremt jobbigt och som kräver en sån enorm
mängd energi att det till sist inte ens finns energi kvar att försöka
hålla ihop. Det syns inte utanpå, det märks inte eller hörs inte. I alla
fall inte förrän det är för sent och all energi, motivation och vilja
är borta. Som igår, som så många gånger förr. Det blir för mycket, det
är för jobbigt och varenda liten sak, vartenda litet krav som omöjliggör
chanserna till vila, till att få vara ifred och försöka överleva,
medför ytterligare ett steg åt fel håll. Varje dag är en kamp och en
balansgång för att orka överleva och för att välja att leva och för att
det ska vara möjligt, måste det finnas utrymme att bara vara utan att
överlastas med vardagliga små krav i övermått. När det blir för mycket
av sånt som andra inte tycker är mycket alls, försvinner nämligen det
viktigaste av alla verktyg. Då försvinner orken att välja
förhållningssätt till livet och med det all vilja att ens se efter om
nåt är eller skulle kunna vara ljust. Så lite, men ändå så enormt
mycket. Den insikten skulle nog kunna göra stor skillnad för många om
den togs på allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar