Annika Östberg, gym och tja.. vad?

Gårdagen innebar blandad kompott. Det mesta var dock av alldeles strålande karaktär, som gymet och människorna där. Det går inte att vara annat än imponerad av dem, den atmosfären de lyckats skapa och deras bemötande. Gårdagen var inge annorlunda, så en helt strålande första rehabdag med andra ord. Väl hemma efter gymvistelsen, ringde telefonen. Det var en mycket trevlig och glad kvinna från mitt ordinarie jobb, som undrade om jag kunde vara med på nätverksträff på annan ort under torsdagen. Relativt förvirrad, eftersom jag var på en intervju för en omplacering (ja jag vet, det är underligt och totalkonstigt) och sen inte har hört nåt mer om det, sa jag som det var. Att jag inte hört något efter intervjun, att jag precis dagen till ära börjat rehabiliteras på gymet och att jag skulle ringa personalchefen för att höra vad som egentligen hände.

Personalchefen på firma fiffel och båg, meddelade att han minsann skickat ett mail den tolfte maj om att de var vidare intresserad av mig i en arbetsroll för sökt tjänst/tänkt omplacering. Eftersom jag inte fått vare sig mail eller, vilket kanske vore mer förväntat, ett telefonsamtal om detta, var det vad jag meddelade. Personalchefen framhärdade, men gjorde även tillägget om vilken mail-adress han skickat detta meddelande till. Mail-adressen utgjordes av min jobbmail! Jag är som sagt sjukskriven och har därför varken anledning eller möjlighet att kolla min jobbmail. Det var precis vad jag även svarade honom, varpå personalchefen replikerade med att jag kunde kolla av min jobbmail från vilken dator som helst. Nej, det kan jag inte. Jag har ingen sån inloggning och även om jag hade det skulle jag inte som sjukskriven sitta och kolla av min jobbmail. Det vore en sak om det rörde sig om en kortare sjukfrånvaro, men i mitt fall vet jag till och med att det finns en vikarie för mig och jag antar att denna vikarie har koll på den mail som kommer in. Åtminstone är det så det ska vara, frånvarande kollegors mail ska frekvent kollas av för att inget ska missas. Till sist frågade jag om vi kanske skulle ha ett möte, men fick svaret att det behövde vi inte om inte jag då ville det utan vi kunde höras längre fram. Min tanke? Whatever! Det är inte jag som är ansvarig för det där, tack och lov. Nä, jag tänker lugnt genomföra min rehab på gymet. Som sagt så avgudar jag deras sätt att vara, bemöta och skapa stämning. För att inte tala om hur mycket jag gillar deras professionalism.

Fortsättningen på eftermiddagen/kvällen innehöll föreläsning av Annika Östberg. Hon berättade naket, utlämnande och bra om det liv hon fört, men det som utgjorde hela skillnaden mellan att det var en berättelse till storhet var hur hon avslutade. Hon berättade att hon var tacksam för sitt liv, eftersom hon hade lärt sig så enormt mycket. Inne i fängelset så var ett viktigt ord respekt. Där blev de fråntagna alla grejer som i vanliga fall är en del av den egna personligheten. Alla ytliga roller, alla spel och så vidare var helt oviktiga. Det enda som kunde ge en respekt i fängelset var att vara sig själv, våga visa vem man var och att stå för det man sa, bara säga det man stod för och att hålla sina löften. Hon sa att den lärdomen och den vänskapen som var ärlig, rak och utifrån var och ens kärna, var hon så tacksam att hon fått erfara. Dessutom hade hon lärt sig att inte ta något förgivet, att vara tacksam, att förlåta – sig själv och andra och att se det lilla. Det var en riktigt ödmjuk kvinna som stod där framför detta hav av människor och föreläste, en ödmjuk och väldigt imponerande kvinna. Hon hade lika gärna kunnat vara bitter på livet, men hon hade helt enkelt valt att vara tacksam på ett väldigt ödmjukt sätt. Jag är glad att jag fick höra hennes berättelse. Jag är glad att det finns människor av den sorten. Människor som lärt sig att leva, att vara tacksamt förundrad över livets storhet och att se det lilla. Speciellt imponerande är det när människor som verkligen prövats av livet, väljer att ha det förhållningssättet inför livet och vad det medför. En riktigt, riktigt varm, ödmjuk och klok kvinna!