Efter Henkes död 3 december 2010, rasade familjen ner till en svart
outhärdligt tillvaro igen. En tillvaro utan sömn, utan vilja och utan
engagemang att egentligen vilja återgå till livet igen. Efter att vi
redan en gång tidigare, i samband med Carros bortgång, försökt kravlat
oss tillbaka till en fungerande tillvaro, kändes det inte som orken
skulle räckta till ännu en gång. Det är svårt att hitta någon motivation
efter att ha förlorat ett barn eller, som för mina kvarvarande barn,
ett syskon. Det är inget som blir lättare efter förlusten av ytterligare
ett barn eller ytterligare ett syskon. Det var i det omotiverade
stadiet vi var, Camilla och jag, i mars 2011 när vi bestämde oss för att
göra nåt vi aldrig tidigare gjort. För att säga som det är, hade det
två år tidigare aldrig ens svävat genom mitt medvetande att det vore nåt
som skulle inträffa i mitt liv att jag skulle göra heller. Camilla och
jag bestämde oss för att försöka komma tillbaka till livet och kunna
sova på nätterna igen genom att gå på gym. Ingen av oss trodde att vi
tyckte om att träna och ingen av oss hade något behov av att vara
sociala, utan vår enda avsikt med det hela var att försöka må lite
bättre och som sagt att kanske äntligen kunna sova en natt igen. Så med
den otroligt lovande starten knallade vi, med stor bävan, iväg till ortens gym och skrev in oss.
Vår syn på ett gym inbegrep ett ställe med obegripliga maskiner och extremt vältränade människor i senaste träningsoutfiten, som med näsan i vädret fnös åt alla mer otränade (läs totalt försoffade) individer som vågade sticka in sina ovärdiga huvuden på dessa mer snobbiga ställen. Dessutom hade både Camilla och jag fått uppleva en mängd olika bemötanden efter att Carro och Henke dött. Många väldigt bra bemötanden av många väldigt bra människor, men även en del ganska underliga bemötanden i form av människor som stod på behörigt avstånd och tittade och tittade, andra som gick förbi oss utan att låtsas om att de någonsin tidigare känt oss eller en del som storgråtandes och desperat slängde sig runt halsen på oss och vägrade att släppa taget medan de gång på gång mässade att förlora ett barn eller i Camillas fall en syster eller en bror måste vara det värsta man kunde råka ut för. Dessa båda referenser var de vi kombinerat inför vårt nya gymliv, dvs. vi var mer än skeptiska till vad som väntade oss när vi klev innanför dessa förskräckliga gymdörrar som antagligen innebar umgänge med både underliga maskiner och massa människor med underliga bemötanden. Vi hade rejält fel och jag kan nu i efterhand bara konstatera att det gym vi har på orten är ett suveränt ställe med helt underbar personal och en alldeles strålande gemytlig stämning. Vi har tur som bor där vi bor för det är nog svårt att hitta ett lika trevligt gym någon annanstans.
mående,
Vi blev mycket väl mottagna på nämnda gym av en mycket tålmodigt
tränare, som med ett mycket bra bemötande lirkade in oss i gymvärldens
alla förehavanden. Samtliga av gymets personal är suveräna och de har
ett bemötande som många av dem som är så kallat professionella vad
gäller bemötande borde få lära sig. Såväl panikångest, andnöd som
hysteriska skrattanfall bemöts på ett suveränt, varmt och mänskligt sätt
utan inslag som medför att det känns pinsamt eller jobbigt. Dessutom är
samtlig personal helt enastående på att motivera och se det positiva.
Mycket tack vare dem har vi, Camilla och jag, gått från att tro att vi
inte tyckte om träning till att veta att vi älskar träning och det har
snarare blivit svårare att låta bli att vara med på allt än att motivera
sig att gå dit. Vår start där i form av styrketräning övergick ganska
snabbt till deltagande i olika pass, samtliga väldigt roliga och
dessutom med påföljande önskvärd effekt. Vi började må bättre, fick mer
energi och sov i alla fall en del nätter. Så nu i januari tappade jag
till följd av en enorm arbetsrelaterad stress alldeles för mycket
energi, mitt hjärta började rusa precis som mitt blodtryck som rusade i
höjden. Min energi räckte inte ens till att gå på gymet, som annars
varit det som visat sig ge energi när inte mycket annat fungerat. Under
drygt två månader har jag fått lov att enbart vila, men förra veckan
begav jag mig så in i gymvärlden igen. Det var underbart! Min kropp
kändes till att börja med som den spratt av glädje när det första passet
började. Dock kan jag meddela att dagen efter det passet spratt den
visserligen, men inte av glädje, utan av en extrem träningsvärk. Det var
det absolut värt. Det är nog en av de få former av kärlek som trots att
den är så smärtsam ibland, ändå är så underbar att jag skulle
rekommendera den om och om igen. För så är det. Från att aldrig tänkt
tanken att jag skulle sätta min fot på ett gym, kan jag helt ärligt säga
att träning nuförtiden har blivit nåt jag inte vill vara utan. En form
av kärlek helt enkelt.
3 kommentarer:
Ni e för goa ni! Kan bara säga att det värmer mitt hjärta när jag
läser detta....vi gillar verkligen det vi gör och det är skönt att
höra att det märks och uppskattas av er. Kramis!
2012-04-24 @ 20:41:11
Det var roligt att se att ni är tillbaka!!
Jag kan bara hålla med...vi har ett fantastiskt bra gym, med
fantastisk personal!! och... alla glada trevlig träningskompisar!!!
:)
2012-04-25 @ 20:15:42
Kram tillbaka till dig söta Majsan! Du vet redan hur mycket vi
gillar det ni gör, så stor eloge till Er :)
Det var roligt att vara tillbaka och det var himla trevligt att se dig
Yvonne och alla andra träningskompisar igen :)
2012-04-26 @ 12:32:37
Skicka en kommentar