söndag 22 april 2012

Smärtsam kärlek

Efter Henkes död 3 december 2010, rasade familjen ner till en svart outhärdligt tillvaro igen. En tillvaro utan sömn, utan vilja och utan engagemang att egentligen vilja återgå till livet igen. Efter att vi redan en gång tidigare, i samband med Carros bortgång, försökt kravlat oss tillbaka till en fungerande tillvaro, kändes det inte som orken skulle räckta till ännu en gång. Det är svårt att hitta någon motivation efter att ha förlorat ett barn eller, som för mina kvarvarande barn, ett syskon. Det är inget som blir lättare efter förlusten av ytterligare ett barn eller ytterligare ett syskon. Det var i det omotiverade stadiet vi var, Camilla och jag, i mars 2011 när vi bestämde oss för att göra nåt vi aldrig tidigare gjort. För att säga som det är, hade det två år tidigare aldrig ens svävat genom mitt medvetande att det vore nåt som skulle inträffa i mitt liv att jag skulle göra heller. Camilla och jag bestämde oss för att försöka komma tillbaka till livet och kunna sova på nätterna igen genom att gå på gym. Ingen av oss trodde att vi tyckte om att träna och ingen av oss hade något behov av att vara sociala, utan vår enda avsikt med det hela var att försöka må lite bättre och som sagt att kanske äntligen kunna sova en natt igen. Så med den otroligt lovande starten knallade vi, med stor bävan, iväg till ortens gym och skrev in oss.

Vår syn på ett gym inbegrep ett ställe med obegripliga maskiner och extremt vältränade människor i senaste träningsoutfiten, som med näsan i vädret fnös åt alla mer otränade (läs totalt försoffade) individer som vågade sticka in sina ovärdiga huvuden på dessa mer snobbiga ställen. Dessutom hade både Camilla och jag fått uppleva en mängd olika bemötanden efter att Carro och Henke dött. Många väldigt bra bemötanden av många väldigt bra människor, men även en del ganska underliga bemötanden i form av människor som stod på behörigt avstånd och tittade och tittade, andra som gick förbi oss utan att låtsas om att de någonsin tidigare känt oss eller en del som storgråtandes och desperat slängde sig runt halsen på oss och vägrade att släppa taget medan de gång på gång mässade att förlora ett barn eller i Camillas fall en syster eller en bror måste vara det värsta man kunde råka ut för. Dessa båda referenser var de vi kombinerat inför vårt nya gymliv, dvs. vi var mer än skeptiska till vad som väntade oss när vi klev innanför dessa förskräckliga gymdörrar som antagligen innebar umgänge med både underliga maskiner och massa människor med underliga bemötanden. Vi hade rejält fel och jag kan nu i efterhand bara konstatera att det gym vi har på orten är ett suveränt ställe med helt underbar personal och en alldeles strålande gemytlig stämning. Vi har tur som bor där vi bor för det är nog svårt att hitta ett lika trevligt gym någon annanstans.
 mående,
Vi blev mycket väl mottagna på nämnda gym av en mycket tålmodigt tränare, som med ett mycket bra bemötande lirkade in oss i gymvärldens alla förehavanden. Samtliga av gymets personal är suveräna och de har ett bemötande som många av dem som är så kallat professionella vad gäller bemötande borde få lära sig. Såväl panikångest, andnöd som hysteriska skrattanfall bemöts på ett suveränt, varmt och mänskligt sätt utan inslag som medför att det känns pinsamt eller jobbigt. Dessutom är samtlig personal helt enastående på att motivera och se det positiva. Mycket tack vare dem har vi, Camilla och jag, gått från att tro att vi inte tyckte om träning till att veta att vi älskar träning och det har snarare blivit svårare att låta bli att vara med på allt än att motivera sig att gå dit. Vår start där i form av styrketräning övergick ganska snabbt till deltagande i olika pass, samtliga väldigt roliga och dessutom med påföljande önskvärd effekt. Vi började må bättre, fick mer energi och sov i alla fall en del nätter. Så nu i januari tappade jag till följd av en enorm arbetsrelaterad stress alldeles för mycket energi, mitt hjärta började rusa precis som mitt blodtryck som rusade i höjden. Min energi räckte inte ens till att gå på gymet, som annars varit det som visat sig ge energi när inte mycket annat fungerat. Under drygt två månader har jag fått lov att enbart vila, men förra veckan begav jag mig så in i gymvärlden igen. Det var underbart! Min kropp kändes till att börja med som den spratt av glädje när det första passet började. Dock kan jag meddela att dagen efter det passet spratt den visserligen, men inte av glädje, utan av en extrem träningsvärk. Det var det absolut värt. Det är nog en av de få former av kärlek som trots att den är så smärtsam ibland, ändå är så underbar att jag skulle rekommendera den om och om igen. För så är det. Från att aldrig tänkt tanken att jag skulle sätta min fot på ett gym, kan jag helt ärligt säga att träning nuförtiden har blivit nåt jag inte vill vara utan. En form av kärlek helt enkelt.

3 kommentarer:

Majsan sa...

Ni e för goa ni! Kan bara säga att det värmer mitt hjärta när jag
läser detta....vi gillar verkligen det vi gör och det är skönt att
höra att det märks och uppskattas av er. Kramis!
2012-04-24 @ 20:41:11

Yvonne S sa...

Det var roligt att se att ni är tillbaka!!
Jag kan bara hålla med...vi har ett fantastiskt bra gym, med
fantastisk personal!! och... alla glada trevlig träningskompisar!!!
:)
2012-04-25 @ 20:15:42

Ulrika sa...

Kram tillbaka till dig söta Majsan! Du vet redan hur mycket vi
gillar det ni gör, så stor eloge till Er :)

Det var roligt att vara tillbaka och det var himla trevligt att se dig
Yvonne och alla andra träningskompisar igen :)
2012-04-26 @ 12:32:37