torsdag 5 april 2012

Självständig tankenöt


Ägnade en del av kvällen åt nåt som inte är en idog vana på banvallen, nämligen att skumma genom nättidningarna i syfte att hålla mig nå så när ajour med världens hemskheter. Skriver hemskheter för oftast brukar sysslor av ovan nämnda slag ge en känsla av en ond, cynisk värld, som knappast är människovänlig eller vänlig överhuvudtaget. Nåväl, på grund av denna sporadiskt förekommande syssla hamnade jag i ett lååångt utlägg om samhällets pinjenötter och pesto och varför en del individer i samhället drabbas av det mystiska fenomenet pinjemun. Sammanfattningsvis kom jag fram till att samhällets mindre trivsamma förfaringssätt i form av kamouflerad egenvinning för personer, organisationer och myndigheter genom olika sätt och på olika plan är att likna vid de härskna fetterna, bekämpningsmedlen och kådan i pinjenötterna och/eller peston, men den tysta vetskapen hos de som vågar tänka utanför ramarna, vågar tänka självständigt, ändå är det som är själva orsaken till den bittra, sura, gamla, härskna och unkna eftersmaken som den samhälleliga, metaforiska fenomenet pinjemun medför hos dessa individer. Dessutom lyckades jag komma fram till hypotesen att metaforen pinjemun är en av orsakerna till att Hitler, chefen, regeringen eller en styrande kollega får sån makt. Så slutklämmen blir nog tänk självständigt, uppmuntra konstruktiv kritik och försök ha självinsikt. Nu tänker jag ha självinsikt nog för att inse mina begränsade energiresurser och släpa mig i säng.

Mitt i nyhetsläsningen om allt elände snubblade jag över en artikel om en skum åkomma, kallad pinjemun. Inget som är dödligt, utan bara obehagligt med symtom som en obehaglig besk, bitter och metallisk smak i munnen under några veckor. Fenomenet beror tydligen på ett oralt intag av pinjenötter, men i övrigt vet ingen vad det beror på. Spekulationerna handlar om härskna fetter, bekämpningsmedel och kåda. Vad det än är som förorsakar det medför det en ovälkommen bismak i form av att allt som därefter förtärs smakar surt, gammalt, härsket och unket under en period. Ytterligare något som förbryllar med berört fenomen är att även om två eller fler personer äter ur samma pinjenötspåse eller samma pestoburk, drabbas inte samtliga blint av obehagen utan det slår lite hur som helst. Oviktigt vetande, men ändock vetande tänkte jag och läste förstrött vidare i allehanda nyheter.

Nästa nyhet som fångade mitt intresse var en artikelserie om polisen och dess arbetsformer. Fascinerades av den lilla människans oviktiga roll som medför att många fall läggs ner, med den påföljden att många känner sig totalt rättslösa, utlämnade och otrygga. Fängslades (haha) även av alla mål som verkar sättas upp utan någon som helst tanke bakom, mål som bara går att uppnå genom olika former av fusk. Verkar dessutom som att nämnda oärlighet är så gott som framtvingad genom att utredarna ligger under press för att uppnå förväntat resultat, vilket kontrolleras bland annat med hjälp av att statistik förs över hur varje enskild utredare ligger till. Tydligen är kvalité inte heller det något som står högt i kurs, utan istället får arbetet genomföras hur som helst bara det ser ut som alla mål uppnås eller som verksamheten är välfungerande.. på papper. Noterade även intresserat att rapporter som kommer med verkligheten gärna mörkas och att de som vågar uttrycka kritik och säga vad de tycker om de upplevelser de har av vad som inte fungerar, snabbt belönas med att utsättas för vuxenmobbing. Den som påtalar fel anses som jobbig, men det är inget som sägs rakt ut, utan det straffar sig bland annat genom att chansen till avancemang i jobbet uteblir gång på gång.

Funderade lite över om det är det tragiska, ledsamma, oetiska, oekonomiska eller omänskliga i det nyligen lästa som ger den bittra eftersmaken? Så slog det mig att naturligtvis är det samtliga av uppräknade karaktäristika som ger nämnda effekt, men framförallt för att det inte är obekant på något vis. Det är inte något som enbart sker inom poliskåren, utan är ett mycket vanligt inslag inom de flesta myndigheter och organisationer. Det är ett vanligt inslag i samhället. Det är det som är det tragiska, ledsamma, oetiska, oekonomiska och omänskliga! Den som samtliga påstår sig arbeta för att hjälpa, den lilla människan, har blivit ett bortglömt, oviktigt och problematiskt inslag i verksamheterna. Istället är målet att verka ha allt under kontroll, verka vara professionellt kunnig och verka viktigt eniga om hur duktigt allt genomförs. Att uppnå målet har alltså blivit målet, men hur kan någon uppnå nåt mål om det ursprungliga målet med de olika verksamheterna är bortglömt, borttappat och inte på något vis eftertraktat att påminnas om? För nog är det underligt att de som vågar säga vad de upplever vara fel, kritisera det som inte går riktigt rätt till är de som anses vara besvärliga. Det borde vara mycket mer besvärligt att flertalet verksamheter, av vilka många dessutom bedrivs med skattemedel av olika slag, inte längre har skattebetalarnas/invånarnas bästa i fokus utan istället någon form av egennytta där prestige, makt och oändligt klappande på ryggen i tid och otid är vad som är centrum för all aktivitet. Självklart ger den sublima vetskapen om detta utbredda förfaringssätt, samhällets förfarningssätt, en bitter eftersmak - en smak av nåt gammalt, unket, härsket och surt.

De flesta av dagens organisationer och myndigheter som ska hjälpa den lilla människan, hjälper bara sig själv. Sig själv som verksamhet, sig själv som person i olika arbetsroller och sig själv i nån självuppfyllande egoprofetia. Kanske är det en följd av den ständigt ökande individualismen, bristande självinsikt både som personer och organisationer eller kanske bara rädslan för att inte vara bra nog, inte räcka till och vara nog duktig. Men duktig för vem? För sig själv, för varandra, för politiker, väljare, chefer eller makthavare? Borde inte det mest duktiga ändå vara att vara duktig för dem man ska vara duktig för? Vem är det man ska vara duktig för nu då igen? Jo för dem som behöver hjälp, skydd och stöd - för den lilla, utsatta människan som behöver kunna lita på att få den hjälp hon behöver, när hon behöver och dessutom utan att behöva ta strid för att få tillgång till det hon behöver.

Är det alltså så det är, är det samhällets förfaringssätt som ger denna bittra eftersmak? Fast när jag tänker på det kanske det är detta som är samhällets pinjenötter eller pesto. Det är nog att verksamheter bedrivs i ett påstått hjälpsyfte, men egentligen bedrivs i syfte att förverkliga sig själv – som person, organisation, samhälle - som är pinjenötterna eller peston. Fenomenet pinjemun uppstår kanske när någon vågar tänka utanför ramarna, tänka självständigt, och inser samhällets vägran att erkänna det felaktiga i nämnda förfaringssätt, det orätta i att tyst vara en del av det som pågår. Det som medför den bittra, beska, unkna eftersmaken, så kallat pinjemun, är kanske helt enkelt att tyst acceptera det pågående, trots vetskapen om vad som felar sublimt viskandes i bakhuvudet. När allt kommer omkring är oviljan att se vad som pågår, oviljan att tillåta kritik och oviljan att tillåta en annan åsikt nåt som genom världshistorien straffat sig hårt. För att nämna ett väldigt tydligt exempel så är andra världskriget och Hitlers Nazityskland ett bra sådant. Kanske ett extremt exempel, men som sagt ett väldigt tydligt sådant. Antagligen insåg en del människor, redan innan Hitler hade fått all sin makt, att de åt härsken pesto och besprutade pinjenötter och antagligen drabbades dessa insiktsfulla men uppenbart tysta individer av den tidens pinjemun.

Inga kommentarer: