Ägnade en del av kvällen åt nåt som inte
är en idog vana på banvallen, nämligen att skumma genom nättidningarna i
syfte att hålla mig nå så när ajour med världens hemskheter. Skriver
hemskheter för oftast brukar sysslor av ovan nämnda slag ge en känsla av
en ond, cynisk värld, som knappast är människovänlig eller vänlig
överhuvudtaget. Nåväl, på grund av denna sporadiskt förekommande syssla
hamnade jag i ett lååångt utlägg om samhällets pinjenötter och pesto och
varför en del individer i samhället drabbas av det mystiska fenomenet
pinjemun. Sammanfattningsvis kom jag fram till att samhällets mindre
trivsamma förfaringssätt i form av kamouflerad egenvinning för personer,
organisationer och myndigheter genom olika sätt och på olika plan är
att likna vid de härskna fetterna, bekämpningsmedlen och kådan i
pinjenötterna och/eller peston, men den tysta vetskapen hos de som vågar
tänka utanför ramarna, vågar tänka självständigt, ändå är det som är
själva orsaken till den bittra, sura, gamla, härskna och unkna
eftersmaken som den samhälleliga, metaforiska fenomenet pinjemun medför
hos dessa individer. Dessutom lyckades jag komma fram till hypotesen att
metaforen pinjemun är en av orsakerna till att Hitler, chefen,
regeringen eller en styrande kollega får sån makt. Så slutklämmen blir
nog tänk självständigt, uppmuntra konstruktiv kritik och försök ha
självinsikt. Nu tänker jag ha självinsikt nog för att inse mina
begränsade energiresurser och släpa mig i säng.
Mitt i nyhetsläsningen om allt elände snubblade jag över en artikel
om en skum åkomma, kallad pinjemun. Inget som är dödligt, utan bara
obehagligt med symtom som en obehaglig besk, bitter och metallisk smak i
munnen under några veckor. Fenomenet beror tydligen på ett oralt intag
av pinjenötter, men i övrigt vet ingen vad det beror på. Spekulationerna
handlar om härskna fetter, bekämpningsmedel och kåda. Vad det än är som
förorsakar det medför det en ovälkommen bismak i form av att allt som
därefter förtärs smakar surt, gammalt, härsket och unket under en
period. Ytterligare något som förbryllar med berört fenomen är att även
om två eller fler personer äter ur samma pinjenötspåse eller samma
pestoburk, drabbas inte samtliga blint av obehagen utan det slår lite
hur som helst. Oviktigt vetande, men ändock vetande tänkte jag och läste
förstrött vidare i allehanda nyheter.
Nästa nyhet som fångade mitt intresse var en artikelserie
om polisen och dess arbetsformer. Fascinerades av den lilla människans
oviktiga roll som medför att många fall läggs ner, med den påföljden att
många känner sig totalt rättslösa, utlämnade och otrygga. Fängslades
(haha) även av alla mål som verkar sättas upp utan någon som helst tanke
bakom, mål som bara går att uppnå genom olika former av fusk. Verkar
dessutom som att nämnda oärlighet är så gott som framtvingad genom att
utredarna ligger under press för att uppnå förväntat resultat, vilket
kontrolleras bland annat med hjälp av att statistik förs över hur varje
enskild utredare ligger till. Tydligen är kvalité inte heller det något
som står högt i kurs, utan istället får arbetet genomföras hur som helst
bara det ser ut som alla mål uppnås eller som verksamheten är
välfungerande.. på papper. Noterade även intresserat att rapporter som
kommer med verkligheten gärna mörkas och att de som vågar uttrycka
kritik och säga vad de tycker om de upplevelser de har av vad som inte
fungerar, snabbt belönas med att utsättas för vuxenmobbing. Den som
påtalar fel anses som jobbig, men det är inget som sägs rakt ut, utan
det straffar sig bland annat genom att chansen till avancemang i jobbet
uteblir gång på gång.
Funderade lite över om det är det
tragiska, ledsamma, oetiska, oekonomiska eller omänskliga i det nyligen
lästa som ger den bittra eftersmaken? Så slog det mig att naturligtvis
är det samtliga av uppräknade karaktäristika som ger nämnda effekt, men
framförallt för att det inte är obekant på något vis. Det är inte något
som enbart sker inom poliskåren, utan är ett mycket vanligt inslag inom
de flesta myndigheter och organisationer. Det är ett vanligt inslag i
samhället. Det är det som är det tragiska, ledsamma, oetiska,
oekonomiska och omänskliga! Den som samtliga påstår sig arbeta för att
hjälpa, den lilla människan, har blivit ett bortglömt, oviktigt och
problematiskt inslag i verksamheterna. Istället är målet att verka ha
allt under kontroll, verka vara professionellt kunnig och verka viktigt
eniga om hur duktigt allt genomförs. Att uppnå målet har alltså blivit
målet, men hur kan någon uppnå nåt mål om det ursprungliga målet med de
olika verksamheterna är bortglömt, borttappat och inte på något vis
eftertraktat att påminnas om? För nog är det underligt att de som vågar
säga vad de upplever vara fel, kritisera det som inte går riktigt rätt
till är de som anses vara besvärliga. Det borde vara mycket mer
besvärligt att flertalet verksamheter, av vilka många dessutom bedrivs
med skattemedel av olika slag, inte längre har
skattebetalarnas/invånarnas bästa i fokus utan istället någon form av
egennytta där prestige, makt och oändligt klappande på ryggen i tid och
otid är vad som är centrum för all aktivitet. Självklart ger den sublima
vetskapen om detta utbredda förfaringssätt, samhällets förfarningssätt,
en bitter eftersmak - en smak av nåt gammalt, unket, härsket och surt.
De flesta av dagens organisationer och
myndigheter som ska hjälpa den lilla människan, hjälper bara sig själv.
Sig själv som verksamhet, sig själv som person i olika arbetsroller och
sig själv i nån självuppfyllande egoprofetia. Kanske är det en följd av
den ständigt ökande individualismen, bristande självinsikt både som
personer och organisationer eller kanske bara rädslan för att inte vara
bra nog, inte räcka till och vara nog duktig. Men duktig för vem? För
sig själv, för varandra, för politiker, väljare, chefer eller
makthavare? Borde inte det mest duktiga ändå vara att vara duktig för
dem man ska vara duktig för? Vem är det man ska vara duktig för nu då
igen? Jo för dem som behöver hjälp, skydd och stöd - för den lilla,
utsatta människan som behöver kunna lita på att få den hjälp hon
behöver, när hon behöver och dessutom utan att behöva ta strid för att
få tillgång till det hon behöver.
Är det alltså så det är, är det
samhällets förfaringssätt som ger denna bittra eftersmak? Fast när jag
tänker på det kanske det är detta som är samhällets pinjenötter eller
pesto. Det är nog att verksamheter bedrivs i ett påstått hjälpsyfte, men
egentligen bedrivs i syfte att förverkliga sig själv – som person,
organisation, samhälle - som är pinjenötterna eller peston. Fenomenet
pinjemun uppstår kanske när någon vågar tänka utanför ramarna, tänka
självständigt, och inser samhällets vägran att erkänna det felaktiga i
nämnda förfaringssätt, det orätta i att tyst vara en del av det som
pågår. Det som medför den bittra, beska, unkna eftersmaken, så kallat
pinjemun, är kanske helt enkelt att tyst acceptera det pågående, trots
vetskapen om vad som felar sublimt viskandes i bakhuvudet. När allt
kommer omkring är oviljan att se vad som pågår, oviljan att tillåta
kritik och oviljan att tillåta en annan åsikt nåt som genom
världshistorien straffat sig hårt. För att nämna ett väldigt tydligt
exempel så är andra världskriget och Hitlers Nazityskland ett bra
sådant. Kanske ett extremt exempel, men som sagt ett väldigt tydligt
sådant. Antagligen insåg en del människor, redan innan Hitler hade fått
all sin makt, att de åt härsken pesto och besprutade pinjenötter och
antagligen drabbades dessa insiktsfulla men uppenbart tysta individer av
den tidens pinjemun.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar