torsdag 26 april 2012

Fortfarande måndag november 2008

 Min röst bar tydligen inte längre. Det var inget jag själv var medveten om, utan i min trasiga värld lät jag som vanligt. I alla andras värld viskade jag nästan fram det jag sa. Det var i det stadiet jag var när telefonen åter ringde. I och för sig ringde den ganska ofta, men många gånger pratade min dåvarande sambo med dem som ringde och vidareförmedlade sedan hälsningar till mig. Jag orkade inte, det fanns inte längre kraft kvar att ens prata mer än nödvändigt. Men nämnda samtal var dåvarande sambon bestämd på att jag ändå fick lov att ta. Det var från kommunen, en av nämnda organisations högt utbildade personer gällande krishantering ringde för att höra hur det var med mig. Jag tror att jag svarade att det var bra, konstigt nog eftersom inget längre var bra och det kändes som jag gått sönder. Det var antagligen vanan, vanan att alltid svara det som är bekvämt, vanligt och tryggt när någon frågar efter ens mående. Det som gör att ingen frågar något mer. I den situationen var det inte det mest trovärdiga svaret, men det spelade ingen roll. Jag visste ändå inte vad jag skulle svara, det fanns inga ord som skulle täcka in det jag kände och jag ville inte uttala det hemska ens för mig själv. Jag ville inte ta orden "Carro är antagligen död" i min mun eftersom det skulle göra att det kom ännu lite närmare, att det blev lite mer sant och jag ville inte, inte, inte att det skulle vara så. Det fick inte vara så helt enkelt! Jag vet att personen ifråga undrade om jag behövde någon hjälp, jag svarade nej för att sedan informeras om att personen ifråga tänkte ringa mig dagen därpå och ett flertal dagar till bara för att höra efter hur jag hade det. Sen la vi på. Det var första och sista gången jag hörde något från den personen i samband med Carros försvinnande och död. Istället ringde min chef, både den dagen och några dagar efter Carros försvinnande. Jag hade inte mycket att säga, det enda jag kunde göra var att berätta om vad som hände, vad som antagligen hade hänt och ge min tillåtelse till att hon berättade om det för mina kollegor.

Dagen fortsatte, människor kom och gick, mat lagades och kaffe serverades. Min värld var skyddad, långt bort och förvrängd. Trots det var alla ljud jobbigt höga och så gott som allt ljus smärtsamt starkt. Verkligheten var overklig och svåruthärdlig och det kändes som mitt hjärta var trasigt, krossat och aldrig mer skulle kunna fungera normalt igen. Det gjorde så otroligt ont. Ont i hjärtat, ont i själen. Ingen hade kunnat beskriva hur otroligt ont det gör rent fysiskt att förlora ett barn, samtidigt som ingen fysisk smärta kan göra ont på samma sätt. Framåt kvällen kom samma polis som jag pratat med i telefonen tidigare under dagen. Han hade samma professionella, lugna sätt som i telefonen att berätta vad som utförts. Han visade på kartor vart de hade letat efter min Carro och beskrev hur de skulle gå tillväga dagen därpå i sitt fortsatta letande. Så uttalade han orden.. Ha inte allt för mycket hopp om att det här kommer att sluta bra, jag har varit med i liknande fall och de brukar inte sluta på ett positivt sätt. Ställ in er på att det värsta har hänt! I min inlindade, förvrängda och chockade verklighet hörde jag vad han sa, förstod vad han sa och uppskattade att han var ärlig i det han sa. Samtidigt började mitt inre jämra sig och skrika högt i mitt huvud att det inte var så, för det fick inte vara så. Polisen hade fel, det värsta hade inte hänt för det fick inte hända. Inte mitt barn, inte min dotter, inte min Caroline! Förnuftets inre röst berättade obevekligt att det polisen förmedlade antagligen stämde, han hade antagligen rätt och det värsta hade hänt. Förnuftet tog överhanden och frågor om varför hon inte hittades, om inte drunknade människor flöt upp till ytan och varför inte dykarna såg henne ställdes. Samtliga fick tydliga konkreta svar. De frågor som polismannen inte hade svaren på, besvarades helt enkelt med den enkla frasen: det kan jag inte svara på. Tydligt, tryggt och lugnande. Snabbt kategoriserades han in i facket trovärdig. Det han sa verkade han ha belägg för att säga, han kastade sig inte mellan klyschor om hopp och olika inlindade förklaringar och han hade sagt det han trodde var det mest överensstämmande med sanningen, även om vi inte ville att det skulle vara så. Han uttalade orden ha inte alltför mycket hopp och det gjorde honom trovärdig. Det var vad mitt eget förnuft sa mig och han var modig nog att uttala det högt. Det kanske inte alltid är sanningen som är mest bekväm, men det är i alla fall för mig alltid sanningen som är mest uppskattad. Så var det även denna gång, eller framförallt denna gång. Nåt jag lärt mig efter allt är att det är det sanna, det modigt raka, ärliga och tydliga som får gehör och som ger en känsla av att bli bemött på ett professionellt, kunnigt sätt. Det är det tydliga som förmedlar lite trygghet i en situation där allt annat är kaos och det lyckades polismannen förmedla den där kvällen. Det förmildrade inte smärtan inombords, men det gav en känsla av bli bemött på ett respektfullt och mycket proffsigt sätt.    

När polisen och pappa med familj, som varit hos oss under hela dagen, hade åkt gick jag upp till Carros rum. Jag letade efter Carro, eller snarare efter nåt som skulle kunna berätta nåt för mig om varför hon var borta och varför hon inte sagt nåt om hur vansinnigt dåligt mådde. Jag letade helt enkelt efter någon form av förklaring, nåt som kunde berätta för mig varför allt var som det var och om varför hon inte bett mig om hjälp istället när hon var hem sista gången. Jag satt där på hennes säng i hennes rum och snusade på hennes kudde, samtidigt som jag försiktigt lät mina fingrar stryka över avtrycket av hennes huvud i kudden sen sista gången hon legat på den. Jag hittade en tröja som fortfarande luktade lite Carro, en liten liten länk till min dotter, och jag grät. Hela kroppen skakade och hela mitt inre skälvde. Det kändes som jag skulle kräkas, samtidigt fortsatte gråten att komma högljudd och hulkande. Mina fingrar höll krampaktigt om tröjan som fortfarande doftade lite Carro. Jag ville krypa in i den, trycka mitt ansikte mot den allt som gick men det gjorde jag inte. Jag gjorde inget som kunde göra att doften av min dotter skulle minska, ersättas av min doft och försvinna. Det enda jag hade som var lite grann Carro var hennes doft och den var jag rädd om, så rädd att jag beordrade alla andra att låta bli sakerna som var i Carros säng när jag så småningom utmattad gick ut från Carros rum och in i mitt för att lägga mig i sängen och fortsätta gråta. Smärtan i bröstet eskalerade och förmedlade känslan av att slitas sönder, av att snart dö själv eftersom det inte skulle gå att ha så mycket mer ont utan att faktiskt avlida. Där och då hände nåt, kanske hade jag fått min beskärda del av vad jag tålde och mina skyddsmekanismer tog över eller så hade jag änglavakt som klev in, för plötsligt blev jag alldeles varm i bröstet och kände mig helt och hållet trygg. Det var i den känslan jag var när jag tog min sömnmedicin och så småningom somnade, känslan av att vara innesluten i en väldig trygghet och med en väldig värme i bröstet.

2 kommentarer:

Stina sa...

Stina

Du är helt otrolig på att beskriva känslor och händelser! Och du
har min fulla beundran för att du överhuvudtaget överlever. Som
du själv skrivit så är det ju ett medvetet val att överleva eller inte.
Fortsätt välja att överleva!
Kram
2012-04-26 @ 11:37:33

Ulrika sa...

Kram tillbaka Stina! Du är en helt otroligt beundransvärd
människa du med, det hoppas jag du vet.
2012-04-26 @ 12:26:46