De är alltid med

Vad som än händer under dagarna som sveper förbi, vad jag än gör, vart jag än är och med vem jag än tillbringar min tid har jag alltid Carro och Henke med. Dem ser jag vart jag än tittar, jag har dem alltid i mina tankar jag bär dem alltid med mig i mitt hjärta. Dem, Camilla och Emelie. Fast det finns förstås en stor skillnad. Camilla och Emelie är inte bara med mig i mina tankar, mitt hjärta och min själ, de är här fysiskt också. Dem oroar jag mig för, längtar efter när vi är ifrån varandra, skrattar och gråter tillsammans med, bråkar med ibland när vi drar åt olika håll, har ett vardagsliv med och tar med i och planerar in när jag handlar, lagar mat, tvättar, funderar över hur helgen ska spenderas eller vad jag än gör. Camilla och Emelie är alltid med som en viktig del, en fysiskt närvarande del av mitt liv. Carro och Henke letar jag efter. Vart jag än är, vad jag än gör och med vem jag än umgås så letar jag efter närheten till dem och jag saknar dem. De finns alltid med i mitt medvetande och en del av mig är därför alltid abonnerad av dem, av mina bortgångna barn Carro och Henke.

Det är kanske så det ska vara, det är ju ändå tänkt att man ska se efter sina barn och finnas för dem under hela sitt liv. Kanske det är genom att se dem för sitt inre vad man än gör som blir istället för att oroa sig för dem som man gjorde när de levde. För oron är borta när det gäller Carro och Henke, det värsta har redan hänt. Dom är döda. Fast all den oro man tidigare känt är en del av att vara mamma, en jobbig del ibland, men en del som man inte vill vara utan. Kanske är det ett sätt att fylla upp lite av det gapande såriga hål som blir kvar i ens själ när man förlorar nåt av sina barn, att se dem inom sig alltid. När andra ser en väg framför sig vid bilkörning, ser jag en väg framför mig genom en film som spelas upp inom mig med Carro och Henke. När andra står inför en enorm disk, står jag inför samma enorma disk men tillsammans med Carro och Henke. När andra är på ett träningspass och fokuserar på de olika rörelserna, gör jag också det, men samtidigt är en del av mig upptagen med att se Carro och Henke för mig i mitt inre. När jag ser på Camilla ser jag min underbara dotter samtidigt som jag ser Carro och Henke i mitt inre, samtidigt som jag ser att Camilla tittar på mig och ser mig samtidigt som hon ser Carro och Henke inom sig. För Camilla ser världen som jag gör, genom de egna ögonen, men filtrerat genom bilderna av Carro och Henke. Hon är stark, Camilla. Så mycket smärta inom sig, men ändå med så mycket liv och det är beundransvärt. Om det gick, om jag kunde skulle jag lyfta all smärta från hennes unga, starka axlar. Det går inte, så jag följer beundrande hennes livsval. Hon gör kloka livsval, mogna livsval och val där hon prioriterar det viktiga. Hon prioriterar livet nu, kärleken till dem hon har nära och glitter. Det är så hon är min starka Camilla. Glittrande, klok, mogen nog att våga vara barnslig och så stark. Hon är en riktig stjärna och jag kan lugnt säga att jag är en av hennes största idoler. Hon är så värd att bli sedd som den underbara, starka, kloka människa hon är, av mig och av alla.