Plötslig insikt

Igår morse stod jag på trappan och funderade över Henriks födelsedag och hur jobbig jag upplevt att det var att han skulle ha blivit 19 år, men aldrig fick möjligheten att bli det. Vi gjorde inget speciellt, utom att tända ljus för Henke på vår trapp, kyrkogården undveks som vanligt till så gott som varje pris. Så kom jag på min reaktion när jag pratat med en del andra som förlorat barn om hur de gjorde på årsdagarna till när deras barn avlidit. Jag mindes hur jag lyssnat till hur de brukade samlas i släkten, äta middag och tända ljus och att det enda jag kunde tänka var: varför skulle jag fira då? Nu tror jag inte att de jag pratade med såg det som att fira, utom som att hedra sina barn, men min tanke var fortfarande: Varför skulle jag fira dessa datum med sammankomster, middagar och anstränga mig på det viset de datum mina barn hade dött? Det är ju datum som är sammankopplade med det jag hatar mest av allt i mitt liv, med när två av mina barn dog. Jag vet att jag betämde där och då för mig själv att det tänkte jag helt enkelt inte. Naturligtvis hedrar jag mina avlidna barn de datum de dött med att tända ljus, tänka på dem, prata med dem inom mig själv och låta mig och de runt mig prata om mina barn och hur det var dessa datum 2008 och 2010, men det är absolut inte någon festlig dag i någon bemärkelse.

Det var dessa funderingar som rastlöst svepte runt i mitt huvud, när nästa bestämda tanke kom. Den 18 mars föddes min Carro, den 24 mars två år senare föddes min Camilla, knappt ytterligare ett år senare den 13 mars föddes min Henke och tio år efter Henkes födelseår föddes den 1 april min Emelie. Samtliga av dessa datum har de allra lyckligaste och några av de mest betydelsefulla händelserna som hänt i mitt liv skett, jag har fött mina barn det allra bästa och viktigaste överhuvudtaget i mitt liv, och det har bara varit förknippat med glädje, kärlek och lycka. Det har varit datum värda att fira! Så kom den, insikten ramlade in i mitt medvetande. Jamen naturligtvis! Trots att det är jobbigt att veta att Carro och Henke skulle ha blivit ett år äldre om de varit i livet, så är deras födelsedagar fortfarande värda att fira. Deras födelsedatum var de lyckligaste dagarna i livet och storslagna på alla vis och som Emelie så klokt uttryckte det: Henke blir fortfarande 19 år och Carro kommer fortfarande att bli 22 år på sin födelsedag, det spelar ingen roll var de är. Dom fyller fortfarande år och blir äldre. Självklart kloka, söta Emelie. Insikten om att dessa datum, trots att de nu även innehåller sorg, är datum som verkligen är värda att fira kom som sagt inramlandes i mitt medvetande och jag kände direkt i hela mig att ja, så ska det vara. Carro och Henkes födelsedagar ska från och med nu firas! Även om det inte blir genom att sjunga, ge presenter och servera frukost på sängen så genom middag, och då med den mat de antagligen valt till sina födelsedagar, ljus och glädje över att de funnits med i våra liv. Nytt tänk kring dessa datum med andra ord. Vart de än är, som Emelie sa, så ska de så klart få firas på sina födelsedagar. Från och med nu är det den nya ordningen helt enkelt! Bra insikt, bra morgon!