lördag 31 mars 2012

Impopulär - en merit

Precis så skulle det vara, i den bästa av världar skulle en del människor helt enkelt hålla sig i sin värld och inte ens veta om vart min värld låg. Eller det kanske skulle stävja nån utveckling, för det är väl genom kriser man växer sägs det. Det är bara det att efter förlusten av Carro och Henke, känns en del kriser rent ut sagt löjliga eller bara extremt onödiga. Man ska vara rädd om sin energi och en del saker eller personer är inte värd att slösa någon energi på. Med det inte sagt att dessa människor är sämre på något vis, de är bara inte särskilt kompatibla med min värld längre. Trots det löjeväckande i vissa situationer, kan jag uppenbarligen inte låta bli att påverkas och en sån dag var det idag. Via ett telefonsamtal fick jag information om agerandet från en oundviklig maktmänniska, ett agerande som ger vissa inskränkningar i en del av min värld. Jag kände mig först helt oförstående till själva handlandet och tänkte för mig själv, hur är det möjligt att en del inte har annat för ögonen än sitt eget lilla skinn och all prestige de måste försöka upprätthålla? Eftersom det inte krävs så mycket längre innan grundvalarna i min lilla värld skakas om, blev jag förutom häpen både arg och ledsen av det jag fick höra. Irriterad hörde jag mig själv muttra att det är extremt underligt att en del tillåts bete sig hur som helst, utan att någon törs säga till dem och skulle någon säga åt dessa personer vet jag inte riktigt vilka sanktioner som skulle komma av det. Alla sanktioner behöver inte vara av det väldigt tydliga slaget, utan kan ha utseendet av trevlighet och det rätta sättet att bry sig om officiellt, medan det kan slå tillbaka ganska hårt men osynligt för de flesta i omgivningen. Nonchalans, "glömska" när det gäller att vidareförmedla information, förlöjligande, förakt, gliringar eller att vara den med tolkningsföreträde och baktala någon annan på ett nedvärderande men skickligt manipulativt vis är också kännbara sätt att straffa ut någon på. Speciellt om denna någon är i en beroendeställning och den sanktionerande personen har det officiella tolkningsföreträdet. 

All denna makt till ingen allmännytta, bara en nedåtgående spiral för samtliga som kommer i närheten av denna kraft. Kanske en del av min otroligt starka irritation beror på att personen i fråga till en början var någon jag beundrade, men som sakta men säker förlorade sin position som beundrad till följd av sitt beteende. I min värld är det inte alldeles ok att inte stå för det man gör, inte ha någon som helst självinsikt, inte tåla ifrågasättande, sakna ödmjukhet, utge sig för att vara nån man inte är eller att hålla sin egen rygg fri på bekostnad av vem som helst annan. Det är nämligen min upplevelse av personen ifråga, inte sagt att det är den sanna bilden av den här personen, men det är min bild. Fast det var som sagt inte det från början och det kanske är mina egna förväntningar som varit för höga och det är därför personen rasat och dessutom rasat väldigt hårt. Hur det nu än är, har jag förlorat all respekt och tillit för den här personen och det enda jag känner numer är misstro. Så gott som varje gång jag hör något om personen har denne gjort nåt mindre vänligt.. alltid! En skrämmande tanke med det hela är möjligheten att jag ägnar mig åt spegling. Jag tror inte det, men övervägandet bör ändå göras.

Nåväl, hur det än är så bör ett annat förhållningssätt framarbetas. Arbetet med detta är redan pågående och har varit ett längre tag utan några riktiga framgångar, men plötsligt händer det! Fram till dess tänker jag meditera över klokorden från repekterad klokperson: det är helt enkelt en merit att inte vara omtyckt av en sådan person. Med dessa ord och en förhoppning om skilda världar framledes, tänker jag nu krypa i säng. I morgon är det nämligen en väldigt speciell dag, vi ska överraska Emelie som fyller år på söndag :)

fredag 30 mars 2012

En fullspäckad dag

Dagen har bestått i möte, fika, möte, träff med Tove, träff med morsan och en dator, tvätt, möte med sorgegrupp och sen träff med meditationsgruppen. En bra dag, en jobbig dag och en utvecklande dag. En dag som har gått i de mänskliga mötenas tecken.

Mänskliga möten.. Idag har jag funderat lite över just innebörden i ordet möte. När möter man en annan människa, jag menar verkligen möter den människan, inte bara träffar? När händer det där magiska som egentligen bara kan hända de gånger man möts på samma nivå, när man respekterar varandra, ger varandra utrymme och känner viss förståelse för vad den andra pratar om. Går det ens att känna en sån förståelse för någon annan, om man inte har samma eller liknande erfarenheter själv? Återigen tänker jag på Carro och på hur jag inte kunde förstå när hon gjorde sig själv illa för att hon mådde dåligt. Det kanske är så, för att kunna möta en människa där hon är, måste man själv ha varit i en liknande situation för att överhuvudtaget kunna hitta igen den punkt det går att mötas på. Tål att tänkas på.

Hjärtligt flimmerfri på rehab

Som jag nämnde i tidigare inlägg har dagen innefattat ett möte med representanter från min arbetsgivare, representant från Försäkringskassan, en överläkare, mitt psykbryt och så jag. Innan mötet skulle blodtrycket mätas. Jag minns inte om jag nämnt det, men mitt blodtryck har senaste tiden blivit för högt och ska därför mätas varje vecka. Även idag låg det för högt, 216/112 för att vara exakt. Det var innan nämnda möte. Det optimala är tydligen 140/80.

Tror det i något inlägg finns nämnt att det efter att två av mina barn gått bort, inte varit en alldeles smärtfri återgång till arbetslivet. Finns nog även redogjort vilket bakslag det är för mig som person att kastas tillbaka till hel sjukskrivning, efter att ha kämpat för att komma tillbaka till ett något så när normalt liv med arbete i en omfattning av åtminstone 50 %. Det är dock vad som hänt, så från den 25 januari är jag, efter att ha sjukskrivit mig själv den 19 januari, officiellt sjukskriven av läkare på heltid igen. Idag blev det på nämnda möte bestämt att min rehabilitering tillbaka till ett fungerande arbetsliv inte kommer att ske genom min arbetsgivare, utan utanför berörd organisation. Vart och hur är inte bestämt ännu, det enda som är riktigt klart är att det i alla fall inte kommer att bli inom den organisation jag är anställd av. Initiativet till detta är taget av behandlande läkare och Försäkringskassan och jag är faktiskt ganska lättad av nämnda beslut, eftersom det ger mig helt andra förutsättningar att kunna återhämta mig. Det innebär inte att jag säger upp mig eller blir uppsagd på något vis, utan det innebär kort och gott att all rehabiliterande verksamhet som jag ska genomgå ska vara utanför min arbetsgivares regi och att arbetsgivaren ska se över sin verksamhet efter lämpligt arbete tills jag åter är arbetsför. Blir faktiskt lite spännande att prova på något annat ett tag. Efter dagens möte mättes mitt blodtryck återigen. Det var vid det laget nere på 147/105, så det var en väsentlig skillnad. Likväl var det för högt, så en tid på ortens vårdcentral ordnades pronto.

14.30 var utsatt tid för nästa granskning av mitt blodtryck. Jag fick träffa en väldigt trevlig människa, som hade ett suveränt bemötande. Mätning av blodtrycket igen, vilket resulterade i ett påföljande EKG. Mitt hjärta går tydligen för fort visade det sig, så nu blir det medicinering i form av beta-blockerare för att få mitt hjärta att lugna ner sig lite. Tydligen var det en orsak till att jag har ont i bröstet. En positiv sak var i alla fall att jag inte hade nåt flimmer. Jag hade aldrig kommit fram till den positiva saken på egen hand, men vänligt bemötande människa berättade att det annars var vanligt när hjärtat slår så fort. Så återigen en vågenrörelse för det positiva i livet med andra ord.

Nåt mer, förutom mitt flimmerfria liv, som var trevligt var att mamma bjöd Camilla, Emelie och mig på mat idag. Det är lyx att slippa laga mat, det är så in i nordens tråkigt och jag kan vissa dagar inte ens ta mig för det. Gott var det också. I vilket fall som helst är jag för närvarande alldeles slut av dessa två senaste dagars alla möten. Det enda som återstår är sängen och dit ska jag masa mig nu.

torsdag 29 mars 2012

Morgon igen

Dessa morgnar! Varför kommer de alltid så tidigt och dessutom för tidigt? Försöker för närvarande få ihop mina olika delar, som verkar ha intagit en väldigt avslappnad position och, som det känns, inte samma position. Vad gör det? Solen skiner, luften är klar och jag ska på.. japp, möte. Idag är det möte med arbetsgivare, Försäkringskassa, läkare och psykbryt. Kan bli ett intressant möte, men jag är inte det minsta upplagd. Uppenbarligen inte alla mina delar heller, de vill mycket hellre vila. Kanske på trappan, helst med mycket kaffe. Nåja, var dag ny så det kommer antagligen fler dagar med möjlighet till trappkaffe, sol och klar luft - i alla fall förhoppningsvis, för några garantier har man aldrig.

Men en del saker har jag ändå hunnit med att fundera igenom under morgonen. Vi stressar ofta runt i livet och gör sånt vi borde göra, men hur ofta gör vi sånt som får oss att känna oss levande och som får oss att må bra? Vad är det som är allra viktigast i livet. För mig varierar det så klart. Förutom min familj, min familj är alltid viktigast, men ändå glömmer jag ibland att visa dem det. Trots att vi bara har alla till låns, även oss själva, glömmer vi ofta att visa dem och oss själva hur viktiga de och vi är. Vi är ändå fast med oss själva hela livet, det är en ganska lång stund som jag ska stå ut med mig själv. Så åter till frågan, hur ofta gör vi sånt som får oss att känna oss levande? Eller hur ofta går vi genom livet levande istället för att genomlever det?

Tänkte dela med mig lite av en del av George Carlins livsvisdom. Han var en amerikansk ståup komiker med vass tunga och som var känd för sina många provocerande uttalanden, gärna samhällskritiska sådana. Han blev 102 år innan han drog vidare, så han hann väl med att samla på sig en del vetande om livet.

Ett uttaladen han gjort om livet och döden: Det mest orättvisa med livet är hur det slutar. Livet är tufft, det tar mycket av din tid. Vad får du ut av det? Din död! Vad är det, en bonus? Jag tror att livscykeln är bakvänd. Du borde dö först, så du får det ur världen. Sen bor du på ett ålderdomshem. Du blir ut slängd när du blir för ung, och får en guldklocka, du börjar arbeta. Du jobbar tills du är fyrtio år och du är ung nog att njuta av din pension. Du provar droger, alkohol, du festar och blir redo för gymnasiet. Du börjar i grundskolan, du blir ett barn, leker och har inget ansvar. Du blir en liten baby, du flyttar tillbaka in i magen och spenderar dina sista nio månader flytande. ....och du avslutar som en orgasm. 

Himla kul! Dock tycker jag att det säger en del. Vi borde dö först, så vi får det ur världen. Är det inte så att väldigt många människor går genom livet, så rädd för att dö, att de glömmer att leva? Nåväl, tillbaka till livsvisdom nu då.
  1. Undvik alla nonsenssiffror - dessa inkluderar ålder vikt och längd. Låt din doktor oroa sig över dessa siffror, det är han avlöand för.
  2. Försök att bara skaffa glada och pigga vänner - de sura och griniga drar bara ner dig.
  3. Lär så länge du lever.
  4. Njut av enkla saker.
  5. Skratta ofta, länge och högt.
  6. Tårar är ibland oundvikliga - försök att uthärda sorg och smärta, de är en del av livet. Den enda som är med dig hela ditt liv är du själv, så LEV MEDAN DU LEVER.
  7. Omge dig med sånt du älskar - vare sig det är din familj, vänner, husdjur, prydnadssaker, musik, växter eller hobbies. dITT HEM ÄR DIN FRISTAD.
  8. Vårda din hälsa - om den är god, försök att bebehålla den. Om den är instabil, försök att förbättra den. Om den är är bortom din förmåga att förbättra, skaffa hjälp.
  9. Ta varje tillfälle i akt att berätta för folk att du älskar och tycker om dem.
Enkla råd, men ändå goda råd. Det kanske är så det är med livsvisdom och vad som får oss att må riktigt bra. Kanske är det bara i det enkla, lilla och genom att förändra inställning som man kan må bra. I vilket fall som helst anser jag att George Carlin var exceptionellt bra på att använda sig av ord och det avgudar jag :)

tisdag 27 mars 2012

Självskadebeteende

Redan här vill jag förvarna om att det längre ner i inlägget finns med några bilder på Carros armar, efter en del av hennes självskadebeteende. Det är inga smaskiga sensationsbilder, så de som eventuellt förväntar sig bilder av sådant slag kommer att bli besvikna. Anledningen till att jag informerar om dem redan i början av inlägget är för att undvika att någon tar anstöt, samt för att möljiggöra ett eget val om huruvida bilderna är något man vill ta del av eller inte och därigenom även överlämna ansvaret för detta på var och en. Hur bilderna nedan uppfattas är antagligen väldigt individuellt. Det som gör att jag blir illa berörd av dem är det faktum att någon ska behöva må så dåligt att det blir nödvändigt att fysiskt skada sig själv för att lätta upp måendet en stund. Att denna någon dessutom i det här fallet är min dotter Caroline som senare valde att genomföra det yttersta av alla självskadebeteenden genom att ta sitt liv, gör det naturligtvis extra känsligt för just mig och min familj.

Det är idag relativt vanligt med självskadebeteende, speciellt bland flickor och unga kvinnor, men det finns ingen riktigt samlad bild av hur de på bästa sätt ska få bästa hjälp. Orsaken till att jag väljer att skriva om just självskadebeteende och även ta med några privata bilder, har två anledningar. Den ena anledningen är för att jag vill hjälpa till att sprida den internetbaserade enkät, som är en del i det överenskomna gemensamma arbete regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) gör för att utveckla kunskapen om och vården av unga med självskadebeteende. Enkäten syftar till att samla in patienternas erfarenhet av vård och bemötande vid självskadebeteende. Undersökningen riktar sig till dem som under de senaste fem åren haft kontakt med vården på grund av självskadebeteende. Mer information om nämnda överenskommelse finns på SKL:s hemsida. Sista dagen för att besvara enkäten är den 30 april 2012.
Enkäten finns här (inaktuell efter 2012-04-30).

En länk till SKL:s hemsida finns här

SKL:s hemsida

Den andra anledningen är för att jag vet hur hjälplös man känner sig när man står bredvid någon som man älskar hur mycket som helst som har fulla sina armar med skärsår och ärr efter skärsår till följd av sitt självskadebeteende och dåliga psykiska mående. När Carro började skära sig själv med bland annat rakblad vet jag inte exakt, för hon var som de flesta andra bra på att dölja det till en början, men jag vet att hennes beteende eskalerade. Många gånger var jag rädd för att det skulle gå på tok och många gånger passade vi på henne för att vi var rädda just för att hon skulle dö. En del gånger när vi smög in i hennes rum för att titta till henne kunde det vara en blodpöl på golvet, blod i sängen, blod på lampknappar och väggar. Jag kan tala om att alla dessa gånger har paniken startat redan vid första anblicken av blod, paniken över att det värsta skulle ha hänt. När det sen gick upp för mig att hon fortfarande andades, började jag alltid skaka och fick kämpa emot gråten över hur dåligt min lilla dotter mådde och hur illa hon hade gjort sig själv. Hur jobbigt det än var för alla runt om att ständigt vara rädd och ständigt vara på vakt, så var det inget mot hur jobbigt det var för Carro.

Jag förstod aldrig riktigt då hur man kunde må så dåligt att man skar sig själv. Det var inte förrän Carro hade tagit sitt liv som jag fick en liten inblick i hur det kan kännas och att man kan må så dåligt att det faktiskt skulle vara skönt att avleda sin inre smärta genom att skära sig själv. En kort stund i samband med att hon dog, förstod jag att det antagligen var en lättare smärta att ha, en kontrollerbar smärta och en smärta som en liten stund kanske skulle medföra att det blev möjligt att fokusera på nåt annat än sitt inre som krackelerar och går sönder. Jag har sagt det förr och jag kommer att fortsätta att säga det. Om man mår så dåligt som Carro gjorde, då är man stark varenda dag man klarar av att fortsätta leva. Och hon var stark min Carro, hon kämpade hårt i sitt liv och för sitt liv. När det sen visade sig att ingen kunde hjälpa henne, ingen ens viste hur de skulle hjälpa henne, blev det inte lättare för henne. Hon sa många gånger till mig: - mamma, jag skär mig inte för att jag ska dö! Det gjorde hon nog inte heller. För när hon väl bestämt sig för att dö, så var det inte genom att hon skar sig. Istället tog hon tabletter och sprit för att avsluta det hela med att gå ner i älven och drunkna. Jag läste efter hennes död i hennes dagböcker om hennes upplevelse av att skära sig. Det var precis som jag uppfattat det, det lättade smärtan i hennes inre en stund. Min lilla stackars Carro. Jag önskar så att jag kunnat hjälpa henne på nåt vis, men det kunde jag inte och jag vet än idag inte vad jag skulle ha kunnat göra för att hjälpa henne till ett bättre mående. Det skär i mitt hjärta varje gång jag ser bilderna på hennes armar, varje gång som jag tänker på min vackra underbara dotter som numer är död. Död för att vaken jag eller någon annan kunde hjälpa henne. Därför tycker jag att det är viktigt att bidra på de vis man kan för att öka kunskapen om vilken hjälp alla de som är i samma situation behöver. Kunskap som kanske kan medföra att någon människa slipper må lika dåligt som min Carro gjorde.

En vanlig syn på min Carolines armar medan hon levde.


Förlegad kameleont

Rehabiliteringsansvar, arbetsmiljölagen, arbetsmiljöverkets föreskrifter, socialförsäkringsbalken, policys, särbehandling, rättspraxis och avstämningsmöten är ord som för närvarande cirkulerar i min värld. Eller de har cirkulerat i min värld ända sen jag återgick i arbete efter Carros död, fast mestadels som substanslösa ord av enorm vikt.. i alla fall i olika policys. Det är förunderligt hur ord som inte skiftar innehåll eller betydelse ändå kan skifta så enormt när det gäller vilken vikt det läggs vid dem. Det är även väldigt förvånande att dessa ord aldrig verkar ha någon tyngd överhuvudtaget när de på något vis skulle kunna vara användbara i praktiken. Nej dessa ord är synnerigen underliga ord, som ständigt skiftar i tyngd beroende på dess omgivning. Vid närmare eftertanke har dessa ord, som trots allt bara är ord och därför bara blir det man gör dem till, väldiga likheter med en kameleont. Kamleontord, med andra ord.

Fast det är egentligen att göra det alldeles för enkelt. En kameleont skiftar inte bara färg efter omgivningen, utan framförallt styrs färgen av temperament och sinnesstämning. Med andra ord så skiftar kameleonten färg efter humör och humöret skiftar efter andra kameleonters färg. Kameleonter är ensamvargar och vistas två eller flera kameleonter på en alltför liten yta är risken överhängande att de kommer att skada varandra illa. De kan samexistera med andra ödlesorter, så länge dessa inte är för små och då riskerar att ses som en mumsbit för kameleonten. För att den ska trivas bör det finnas växter och grenar där den kan klättra. Värt att nämna är också det faktum att man inte bör handskas med en kameleont mer än nödvändigt.

När ovanstående ord sätts i relation till kameleontens karaktäristika, blir det åter tydlig att orden bara är ord. Den varierande tyngden beror inte på orden i sig utan på omgivningens användande av dessa ord utifrån sinnesstämning och temperament. Så är det naturligtvis, det är omgivningen som får dessa ord att verka mer eller mindre betydelsefulla efter såväl humör som behov. Så med andra ord är det inga kameleontord. Är det då kameleonter som använder sig av orden? Med tanke på raden likheter, de klättrar, tål ingen konkurrens – åtminstone inte av en värdig motståndare i form av någon med lika beteende, de skiftar färg och man bör inte handskas med dessa mer än nödvändigt, så går de kanske att härröra dessa ordanvändare till om inte ödlesläktet så i alla fall till nån form av kameleontföreneing för de som lever efter dessa reptilers principer.

Det går att utläsa i samband med ett av orden, rehabilitering, att för att resultatet av en rehabilitering ska bli så bra som möjligt ligger ett stort ansvar på den som ska rehabiliteras. Den egna motivationen och viljan är en förutsättning för ett lyckat resultat. Nästa fråga blir av naturliga skäl, hur upprätthålls motivationen och viljan hos en liten ödla tillsammans med en kameleont? När allt kommer omkring finns det inga ord som är användbara mot dessa medlemmar i kameleontföreningen, eftersom de har stor kompetens vad gäller att använda sig av orden efter sinnesstämning, humör och behov. Nej, det som återstår är att avgöra om man som liten ödla ses som en mumsbit eller som någon en kameleont kan samexistera med. Om det verkar luta åt samexistens, vilket antagligen inte är särskilt vanligt förekommande, så gäller det att ha en tydlig strategi. En strategi för att varken bli stor på sig och försöka gå med i nämnda kameleontförening, vilket omedelbart kommer att leda till att någon skadas allvarligt, eller att förminska sig så man ses som en mumsbit och blir slukad. Det handlar därmed om ganska svåra avgöranden, en svår balansgång och stora svårigheter att hitta en källa till motivation och vilja för samtliga som av olika anledningar inte har något annat val än att hantera befintliga medlemmar i kameleontföreningen. Just begreppen motivation och vilja har på försök införts vid ett flertal empiriska studier, utan någon som helst framgång. Det närmaste dessa studier har kommit ett positivt resultat har varit en svag indikation på ett ändrat synsätt på de försöksobjekt som ingått i studien, hos befintliga medlemmar i redan nämnda förening. Nämnda försöksobjekt har vid dessa tillfällen antingen blivit slukade eller allvarligt skadade, varför diskussioner om att starta ett säkerhetsarbete för att förhindra upprepning av dessa negativa konsekvenser nu pågår.

Något mer som är av vikt att nämna om kameleonter, är att de framförallt lever i den så kallade gamla världen. Ett rätt intressant faktum, satt i relation till befintlig kameleontförening. Kan det innebära att medlemmarna i nämnda förening inte bara är reptiler, utan dessutom förlegade? Det är något som framtida studier får avgöra.

Bekräftelse!

Med hänvisning till mitt förra inlägg, "sorgligt".. Satt här i godan ro, sippade kaffe och läste runt i lite av nätets oändliga utbud. Rätt som det var ramlade jag in på en sida, Svenska institutet för sorgebearbetning, och hamnade där på en sida med artiklar, reportage, uppsatser mm. Jag startade förstrött det reportage som var högst upp på sidan och lyssnade till en början till vad jag upplevde var en del självklarheter. Rätt som det var spetsade jag ändå öronen. Hade jag verkligen hört rätt? Jag backade reportaget en smula och lyssnade igen. Jodå, där var det igen:"det viktiga är att inte förneka och att inte fly, utan att tillåta sig att känna. När allt kommer omkring så är det sorgen som läker sorgen".

Wow! En del av det jag skrivit i gårdagens inlägg var: "För att jag ska orka välja att leva gång på gång går det inteatt förtränga och skjuta undan hela tiden. Sorgen måste få ta sin plats, komma fram, riva upp det man helst av allt önskar vore en hemsk dröm och bearbetas. För att kunna leva måste man nämligen både tillåta sig och våga släppa fram sorgen i alla dess former". Det kan låta löjligt, men det bjuder jag på. För i min lilla värld kändes det bra att få lite bekräftelse på att det jag tänker, hur jag handlar och förhåller mig inte är alldeles tokigt, utan snarare mer lite rätt. Så skönt! Uppenbarligen är jag emellanåt en ganska klok människa ändå.

måndag 26 mars 2012

Sorgligt..

En naturlig känslomässig reaktion på en stor förändring i livet. Det är definitionen av sorg. De senaste veckorna har frågor ställts och uttalanden gjorts som fått mig att begrunda begreppet sorg. Först kom frågan om hur det är att sörja två barn istället för ett? Även följdfrågor ställdes. Sörjer man båda sina barn samtidigt eller sörjer man ett och ett? Kraschar man över hela situationen, eller känns det olika? Kloka frågor, modiga frågor och frågor som fick mig att fundera. Därefter kom kommentarer från olika personer vid olika tillfällen, som rörde sig inom samma område: det syns nästan aldrig på dig hur du mår eller vad du tänker. Du visar nästan aldrig ditt dåliga mående eller hur kraschad du egentligen är. Det är till och med svårt att som nära vän veta vad som rör sig inom dig för du visar nästan aldrig nåt utåt, utan är bara lugn fast man vet att det inte är lugnt där inne. Utom när det är något som du verkligen tycker nähää om.. då märks det för då blir du tyst och man ser att du tänker.

Jag har funderat över sorg i allmänhet, min sorg och sorg på olika vis. För visst finns det olika sorg, eller i alla fall olika dimensioner av sorg. Åtminstone är det min upplevelse.Jag hade innan något av mina barn dog förlorat min mormor, morfar, farmor, farfar och min styvfar och sörjt dem. Naturligtvis hade jag även känt sorg i samband med älskade husdjurs åldrande och död och vid uppbrott ur relationer. Jag hade känt olika former av sorg i olika situationer. Så innan Carro dog hade jag visserligen sörjt men aldrig så till den milda grad att jag gick sönder inuti, krackelerade, trasades sönder och nästan dog. För så kändes det när först Carro och sen Henke dog. Det var, och är än, min största fasa att förlora något av mina barn. Antagligen är det för att det är de som alltid, ändå sen de föddes, varit de som stått och står mig allra närmast. De är de människor jag sätter före mig själv, som är viktigare än mig själv och det är dem som jag varenda dag utan att blinka skulle välja att dö för bara jag visste att det skulle rädda någon av dem, ge dem livet i behåll eller återge någon av dem livet. Faktum är att jag än idag tror att det är mycket lindrigare att faktiskt dö, än att genomleva sorgen efter att ha förlorat nåt av sina barn och jag tror att det till viss del beror just på att de står en närmare än någon annan, går före en själv i alla situationer och är det viktigaste i ens liv. Smärtan som följer i sorgens fotspår efter förlusten av ett barn är intensiv, okontrollerbar, skrämmande och totalt sönderslitande. Den känns i både hjärta och själ, men även rent fysiskt. I alla fall är det så jag upplevt det och jag är fortfarande otroligt förundrad över att det ens går att hålla ihop rent fysiskt såna gånger. Hur otroligt det än verkar så överlever man. Man fortsätter att sitta ihop, i alla fall fysiskt. Till en början är det nog mestadels fysiskt, men så förr eller senare ställs man inför ett avgörande aktivt beslut. Man ställs inför att välja mellan att dö, överleva eller leva. Att inte göra nåt eller att fly på olika sätt genom exempelvis droger, alkohol eller sömtabletter är även det ett aktivt val, valet att resten av sitt liv vara ett offer under sorgen. Som jag sagt tidigare har jag både efter Carros och Henkes död valt att leva och det är ett aktivt val, som man måste göra gång på gång på gång på gång. Varje minut ibland, varje dag andra gånger men fortfarande alltid aktivt och alltid gång på gång.

Även om jag gjort och fortsätter att göra det aktiva valet att jag ska leva, betyder det inte att jag lever hela tiden. En del dagar, som idag, överlever jag. Då får tiden gå medan jag ligger i sängen. Har jag tur kan jag sova, annars stirrar jag mestadels tomt ut i ingenting. Det spelar ingen roll vad jag tittar på för det är inte i den fysiska världen det jag ser finns. Det jag ser och känner finns i mina tankar och i mitt hjärta, för det är där de är.. alltid. Carro och Henke är i vad jag än gör alltid med mig där, det är dem jag ser i mitt inre det första jag gör när jag vaknar och det sista jag gör innan jag somnar. Där är alla bilder och känslor, bilder av dem när de var små, skolbarn, tonåringar, när de mått dåligt, varit glada, ledsna, haft magsjuka, gett mig frukost på säng på mors dag, varit förälskade, kommit hem full för första gången, lärt sig hur man sätter på en tvättmaskin, när vi bråkat, skrattat och gråtit tillsammans eller bara suttit tyst bredvid varandra i soffan medan vi tittat på film. Alla dessa bilder virvlar runt i mitt inre ständigt blandade med alla bilder på Carros och Henkes livlösa kroppar, Carro med hår och kläder som fortfarande var blöta efter tio dygn på älvens botten och Henke som var skadad, blodig och hade glassplitter fulla sitt hår efter olyckan. Det är svårt att få ihop att det är samma personer, att Carro och Henke som när de levde var fulla av energi och hade glimten i sina ögon är desamma som Carro och Henke när vi såg dem döda. Men det är det och det är när det varit mycket ett tag, när energin är under minusstrecket, som jag inte orkar leva med vetskapen om det och därför bara överlever. Det är såna dagar alla dessa bilder inte bara konstant är med i mitt bakhuvud i allt jag gör, utan tar över och blir alldeles för stora för att det ska vara möjligt att fokusera på nåt annat. Då orkar jag inte umgås, svara i telefonen, prata eller ens gå upp. Jag orkar bara överleva, så det är vad jag gör dessa dagar och det måste få vara så.

För att jag ska orka välja att leva gång på gång går det inte att förtränga och skjuta undan hela tiden. Sorgen måste få ta sin plats, komma fram, riva upp det man helst av allt önskar vore en hemsk dröm och bearbetas. För att kunna leva måste man nämligen både tillåta sig och våga släppa fram sorgen i alla dess former: uppgivenheten (hur ska jag orka, vad ska jag göra, hur ska jag göra, herregud.. ni hade ju hela livet framför er), hopplösheten (jag orkar inte, det finns ingen mening med det här livet, jag kunde inte rädda mina barn – jag har inte ens rätt att leva, vart finns det nåt ljus efter det här), ilskan (varför? varför skulle det här hända mina barn, varför skulle det här hända våran familj, varför kunde ingen hjälpa min Carro och varför måste min Henke också dö?) och saknaden (jag saknar era röster, era skratt, alla era aldrig sinande åsikter, lukten av er, ljuset av era själar genom era ögon, er speciella humor, er känslighet som ni försökte dölja på olika vis, er kreativitet, era häftiga humör – jag saknar er! alltid! Ni fattas mig! alltid! jag saknar er, saknar er, saknar er).

Alla sorgens skiftningar måste få finnas, men de måste få finnas tillsammans med glädjen över de barn jag har kvar, över att solen lyser, över alla mina vänner som finns där i vått och torrt, över mina hundar som ständigt har galna upptåg på gång och lockar fram leenden, över att våren är här, över ett leende från en okänd person i affären och över den utveckling jag genomgått. Just att vara glad över den personliga utvecklingen jag är och har varit med om, på grund av nåt jag hatar mest av allt – förlusten av två av mina barn, förlusten av Carro och Henke, är ibland svårt. Jag skulle välja bort den varje gång om det betydde att jag fick mina barn tillbaka. Men de är borta och det skulle vara väldigt förmätet av mig att inte ge dem det erkännandet. För trots att de inte finns med mig fysiskt mer, så får de mig varje dag att utvecklas som människa och det är stort. Så stort att jag tänker hedra dem med att glädja mig över utvecklingen, samtidigt som jag tänker fortsätta att hata att de är döda.

Så det är så det är, det syns inte alltid på mig hur jag mår. Jag försöker oftast att låta bli att visa allt som finns i mitt inre. Jag har märkt att det är för jobbigt för de flesta att ständigt bli påminda om att två av mina barn har dött. De flesta önskar att jag ska fungera som vanligt, det är ren omsorg om både mig och dem själva och ett sätt att kunna bemöta mig som en människa. En människa som kan skratta, babbla, sjunga och leva, samtidigt som sorgen efter Carro och Henke finns med. Nåt som dock kan kännas lite jobbigt är att möta dem som tittar lite underligt för att man lever och skrattar.. tills jag kommer ihåg att de faktiskt inte vet vad som döljer sig i mitt inre och att de aldrig har gått i mina skor och därför egentligen inte heller kan döma nåt jag gör.

söndag 25 mars 2012

Ny svärson - blåst minst sagt!

Jag har dagen till ära, på Camillas 20-årsdag, fått en ny svärson. Blåst men trevlig, kanske är en bra sammanfattning. Camilla verkar åtminstone vara väldigt förtjust, trots att hon träffade honom alldeles nyss för första gången hon med. Har dock inte fått reda på vad herrn kan tänkas heta än, kanske är lite ohövligt av honom. Det och klädkoden!

Dessutom är Camilla kidnappad nu också, hon och nya svärsonen. Hon fick i alla fall tydligen lov att ringa hem för sina kidnappare. Camilla ringde nämligen alldeles nyss för att tala om att hon var framme och mådde bra. Tortyren hennes kidnappare verkar använda sig av är skratta tills magmusklerna nästan går av. Det är bra att Camilla har roligt och det är helt underbart att höra henne så sprudlande, glad och full av skratt och liv. Hon är så värd det efter alla turer som varit. Bra ordnat av hennes kompisar minsann. Guld till henne, guld till kompisarna och jag vet inte vad jag ska ge svärsonen för betyg.. Möjligen en stående ovation ;)

Grattis Camilla

Grattiskram från en syster till en annan. Underbara döttrar jag har!      

Idag har vi i alla fall fått fira med skönsång, frukost på sängen och paket. Camilla fyller 20 år idag! Tänk, hon är vuxen?! Det spelar ingen roll, hur gammal hon än blir är hon fortfarande mitt lilla barn. Hon blev lite överraskad av morgonens körstorlek. Camilla trodde nämligen att det bara skulle vara jag som kom och sjöng och grattade på morgonen, eftersom Emelie är hos sin pappa ock komplexiteten är på vift. Det var vad hon trodde det. Visserligen kom jag och sjöng, men tillsammans med Emelie, Magnus, Eve, Chatrin och Raif. Var roligt att se henne bli både förvånad och glad. Catrin hade med en regnbågstårta som hon hade gjort. Var så himla Camilla, väldigt vacker och dessutom god. Hon fick blommor av Emelie och av sin farmor, ölkorv och godis av Emelie och Magnus och Hannah Montana kit och ett presentkort på systembolaget av Eve och kompani. Camilla verkade mer än nöjd. Vilken bra morgon det blev, sa hon bara hon väl vaknat till liv. Göttmos! Det medförde att det blev en himla bra morgon för mig med.
   
Grattis Camilla på din 20-årsdag! Kom alltid ihåg att jag älskar dig. Puss och kräm min underbara dotter <3

lördag 24 mars 2012

Bildligt talat

Glädjande tulpanbukett
Fartfylld marschallsträck
Underbara Tove
Ta som igår bara. Då kom Tove med en väldigt vacker tulpanbukett till mig. Den var från hennes mamma som utan speciell anledning satt in pengar till Tove, för att hon skulle köpa mig och sig varsin bukett tulpaner. Dessutom sken solen och det var en utmärkt kombination till allt kaffe som ändå skulle avnjutas, så varför skulle det inte göras utomhus liksom. Camilla hämtade Emelie från skolan, ifall jag behövde sova och hon handlade också. Underbart omtänksamt! Middag under total grannsämja stod också det på menyn, med andra ord så åt vi tillsammans, Camilla, Eve, Tove, Johanna och jag. Mysfaktor i livet, god mat, underbara barn och goda vänner. Emelie var inte med tyvärr. Hon hade vid det laget redan åkt till sin pappa. Ett annat viktigt inslag för den allmänna trivselns skull, var den relativt stora godismängd som införskaffades i samförstånd med grannarna. För att vidga våra vyer en aning begav Tove och jag oss till Angelica framåt kvällningen. Vägen dit kantades, förutom av en helt underbar solnedgång, även av marschaller en del av sträckan. Himla elegant, vi antog naturligtvis att det måste vara till vår ära och det är ju faktiskt sånt som gör en så där lite spontanglad. Eller så kanske glädjen helt enkelt var en följd av att det var väldigt vackert. Väl hemma gjordes en upptäckt av stora mått när det kommer till att skönja tecken på vårens närvaro. Nämligen hade utsidan av närmaste affär utsmyckats med påskliljor i en urna. Strålande helt enkelt, bara det gav världen ett lite ljusare skimmer. Dagen avslutades med att bonushunden åter gjorde entré i min livssfär och med väldigt givande samtal och umgänge till egentligen alldeles för sent, men vad gjorde det? Ibland måste man njuta lite även om klockan påvisar att det är fel tid att göra det på.
Löfte om vår
Vacker solnedgång











Dagen till ära startades med tidig kaffegäst med medhavda bullar, därefter ytterligare lite sömn för att
Nova i sol
återkomma till verkligheten igen till Toves eminenta sällskap och kaffe i solens värmande sken. Även de alldeles strålande husgudarna plus bonusgud njöt av dagen. Till en början var mina dårar lite okopplade, men det avslutades raskt efter Novas bestämda åsikt att barn i lägre tonåren inte bör finnas på den här sidan bron. Hur hon visade det? Naturligtvis genom att skällande springa efter några barn i lägre tonåren med Harry hack i häl. Harry har inte särskilt mycket emot vare sig att barn, cyklar, bilar, hundar eller antagligen inte ens kor befinner sig på den här sidan bron eller för den delen på vår trapp. Däremot är Harrys livsfilosofi att där det händer, där är han. Nova å andra sidan har egentligen inte heller så mycket emot just nån levande varelse, men hennes livsfilosofi är: vad gör man inte för att få nåt att hända. De kompletterar varandra ganska bra får man säga. Deras adveture alá barnjakt idag avslutades dock raskt, såna beteenden och händelser är inte vad jag anser tillhöra vare sig kategorin livskvalitet eller facket för acceptabelt hundbeteende. När jag satt stopp för nämnda attack, stod en gubbe precis i anslutning till vår gård och muttrade något om att alla hundar borde vara hajmat! Vänta nu.. Hajmat??! Mohaha :) Tja, jag hajade i alla fall att han inte var nån hundfantast :) Det enda jag kunde tänka på var filmen "Hitta Nemo" och den är faktiskt rätt bra, så till ochmed hajmat associerades idag med nåt positivt. Dessutom är det irriterande med små, om än väldigt älskvärda, husgudar som tycker sig äga världen, så jag kan känna viss förståelse för herrsurochbutter.
Harry som trädgårdsmästare
Husgudarnas tilltag bestraffades naturligtvis med berövad frihet, jag kopplade dem och satte fast kopplena i trappan. Snabbt lyckades de små monstren tillfångata och binda en gisslan med sina koppel i sin kamp för frihet, gisslan var rejält torterad vid fritagningen av densamma och bestod av en en mindre grenbit. Lite grann av Novas filosofi igen, vad gör man inte för att få nåt att hända. Nåja, väl inne var alla gisslandramer och hajmatande gubbar ett minne blott. Lugnet återställdes och jag upptäckte att jag har spotify premium gratis en månad. Hur trevligt är inte det?!




Soooool
Kaffe & solsken
                             

fredag 23 mars 2012

Anafylaktisk chock


Så igår fick jag celebert besök av mycket respekterad klokperson. Trött som jag var på det mesta, hävde jag ur mig allt om energiförlust, aggressioner och mina upplevelser av att flertalet framtida kadaver verkade ha muterat och numer tydligen tog sig befogenhet att bete sig på ett både helt sanslöst och extremt gränslöst sätt. Klokpersonen behövde inte ens fundera utan meddelade lugnt att jag hade rätt att vara arg, kränkt och allt möjligt annat. Sanslöst gränslösa beteenden av ovan beskrivna karaktär var tydligen till och med kategoriserat! Skamlöst beteende[1] kallas det, deklarerade klokpersonen. Det klingade på ett okonstlat vis rätt. Tänk dig, sa klokheten personifierad, att jag dansar in på en affär, skriker och gormar och beter mig illa. Tänk dig att jag kanske till och med slår nån på käften! Det som händer är att samtlig materia runt om kommer att dra sig undan, känna skam och tycka att hela situationen är uppenbart pinsam. Det är precis så du reagerar när olika biologiska enheter beter sig skamlöst mot dig. Du drar dig undan och det känns som det är pinsamt för dig och det är ett helt normalt beteende när någon av sammanhängande biologisk karaktär projicerar den egna skammen på dig. Klokpersonen fortsatte sitt deklarerande på sakligt vis med att meddela: dessutom är du totalt överkänslig mot såna beteenden, eftersom du redan är väldigt bekant med såna ageranden. Så eftersom du är totalt överkänslig fick du en allergisk reaktion när du utsattes för det, du fick helt enkelt en anafylaktisk chock. Och det är precis så du reagera varje gång du möter någon oformlig organisk massa med detta muterade beteende. Det du behöver göra är att hitta en vettig allergimedicin, för att kunna sätta en gräns och hänvisa dessa framtida kadaver dit de borde hålla sig, dvs. ifrån dig.

Ifall någon inte vet vad en anafylaktisk chock är, kan jag tala om att det är en livshotande överkänslighetsreaktion som påverkar flera organ i kroppen, ger blodtrycksfall och grumlat eller förlorat medvetande. Vid en anafylaktisk chock är snabbt insatt behandling av största vikt. Mhm, anafylaktisk chock alltså. Tja, det går det nog att likna det vid. I vilket fall som helst fick jag snabb behandling i form av inträde av klokperson och medföljande klokord i min livssfär. Kan tacksamt meddela att detta helande var en lisa för en energilös själ med livsleda. Tack vare detta har nu viss optimism återkommit, men eventuell energi kommer det trots högkvalitativa helande insatser att ta lång tid att återfå. Till och med den begränsade mängd energi som jag försöker upprätthålla nu för tiden, tar nämligen väldigt lång tid att återställa efter en anafylaktisk chock till följd av exponering för skamlösa beteenden från olika organisk, substanslös massa av muterad karaktär. Nåväl, ny mission alltså. Införskaffa allergimedicin!


[1] Förklaring till beteende av obegriplig karaktär, känt under begreppet skamlöst beteende, hos diverse organisk materia: Skamlöst beteende är en följd av en brist i förmågan att känna skuldkänslor, omtanke och omsorg om annat biologiskt material. Dess överdrivna självöverskattning står i yttersta kontrast till det omättliga behovet av uppskattning från övrigt material av samma karaktär. Att känna vid sin skam är en fiende till den egna grandiosa materiakärnan - därför måste alla känslor av skam föras över på någon annan enhet med komposterbart material. På så sätt kan bilden av "Det är inget fel på min materia!" bibehållas, oavsett vilket skamlöst beteende som helst. Med andra ord försöker dessa organiska komposterbara enheter genom att bete sig skamlösa mot andra, att skärma sin skam bort från sig själva. Detta genom att uppträda med utåtagerande provokationer, allt i syfte att antingen vinna andras beundran eller injaga rädsla.

onsdag 21 mars 2012

Murphy i stressträsket


Igår, efter att den sista lilla spiken i kistan som gjorde att livslusten försvann slagits i, började jag fundera igenom hur mitt liv ser ut egentligen. Det jag kom fram till var frustrerande.

Jag är ju då deprimerad, för att vara exakt lider jag av recidiverande depression, svår depressiv episod utan psykotiska symtom (är ju i alla fall en positiv aspekt av det hela). Det finns olika faktorer till varför depressioner uppkommer, såsom biologiska och genetiska orsaker, sjukdomar och yttre händelser. Exempel på yttre händelser är bland annat förlust av en nära anhörig, egen eller nära anhörigs sjukdom, skilsmässa och stress. Stress ja, denna ständigt återkommande stress! Yttre händelser som ses som stressfaktorer är bl.a. ekonomiska problem, negativa händelser i arbetslivet, alltför höga krav och understimulans. För den som redan är känslomässigt utsatt kan även en till synes bagatellartad sak bli övermäktig, men även många till synes lättare påfrestningar som händer under en längre period kan samverka till att en depression uppkommer. Faktorer som däremot minskar risken för depression är ett starkt socialt skyddsnät, ett givande arbete eller familjeliv, god självkänsla, en känsla av att kontrollera sitt öde och en positiv inställning.

Så åter till mitt liv då:
  • förlust av min 18-åriga dotter 2008 - check (grundläggande orsak till min depression)
  • förlust av min 17-åriga son 2010  - check (grundläggande orsak till min depression)
  • ekonomiska problem – check
  • negativa händelser i arbetslivet – check
  • känslomässigt utsatt – check
  • många till synes lättare påfrestningar under en längre period – check
Positiva faktorer i mitt liv:
  • ett starks socialt skyddsnät – check
  • ett givande familjeliv – check, i alla fall förutom all saknad och trasighet
  • en positiv inställning – check, i alla fall ibland
Det är vid det här laget som min frustration börjar göra sig rejält påmind. Mitt liv innehåller alltså flera olika faktorer som var för sig kan leda till att människor i allmänhet kan drabbas av en depression. Mitt liv innehåller dessutom dessa faktorer ovanpå det faktum att jag förlorat, inte en, utan två av mina barn. Är det verkligen meningen att man ska orka med allt det? Hur kommer det sig att en del inte orkar med eller tål nåt iså fall? Helt plötsligt känner jag mig rent ut sagt rosenrasande över det faktum att jag, trots att ingen överhuvudtaget tror att man ska kunna stå upp efter förlusten av ett barn – än mindre efter förlusten av två, tydligen ska stå ut med lite allt möjligt. Vetskapen om att min gräns är överskriden och mitt konto för orka med totalt övertrasserat, medför plötsligt att jag med all tydlighet känner att jag helt och hållet har fått nog av allt krångel, allt strul och de människor som tycker att de kan bete sig hur som helst. Jag har nog med att hålla mig över ytan efter att jag förlorat mina barn, jag vill i övrigt ha lugn och ro för att åtminstone få en chans att få tillbaka någon form av energi och livsinspiration. Om jag räknar de två positiva faktorerna som inte riktigt håller måttet som en halv var, finns det två faktorer som minskar risken för depression. Dessa ligger helt och hållet under mina egna påverkansområden. Om jag räknar bort de faktum att Carro och Henke har dött, så är det ändå övervägande del faktorer som kan leda till en depression gentemot de faktorer som minskar risken. Det är konstigt! I min värld är det väldigt väldigt konstigt att det ska behöva vara så. Jag förstår överhuvudtaget inte logiken, eller för att uttrycka det lite tydligare, jag förstår helt enkelt inte bristen på logik. Och det gör mig väldigt frustrerad att det ens kan anses vara okej.

Jag borde skriva..

..nåt vettigt, djuplodande eller i alla fall nåt lite positivt eller humoristiskt, men jag har helt enkelt inget att tillägga som tillhör någon av dessa kategorier. Jag är fortfarande bara så himla trött.

Läste nyss om Anna och hennes familjs öde, ett hårt slag av och mot livet, deras liv den här gången. Jag hittar helt enkelt inga ord som är stora nog att förmedla de tankar och känslor som svepte in i mitt medvetande när jag läste om deras öde. Enda jag kan säga är att jag känner med dem, väldigt dessutom. Det finns dock en väldigt viktig ljusglimt, Karin, deras cirka tio veckor gamla dotter. Alla lyckönskningar i världen till henne och styrka, massor av styrka, till hennes pappa.

Over and out.

tisdag 20 mars 2012

Jaha..

Så mycket för min nyfunna rebellpersonlighet. Jag trampade någon på tårna, ovetandes, inte riktat och inte ens med mening. Nu är jag enbart trött, eller det är fel för det är jag alltid. Nu är jag ännu tröttare än vanligt och har tappat lusten totalt, så jag tror helt enkelt att jag lägger mig för dagen och struntar i det här. Japp, jag vet. Offrigt värre, so what? Jag är väl mänsklig och att vara ett offer verkar vara en av mänsklighetens största egenskaper. Jag joinar den grå massan en stund, tycker synd om mig själv och lägger trött ner ett tag.

Marres ord

Carro & Marre
Marre är Carros närmaste vän, eller hon var i alla fall det när Carro levde. I dag satt jag och läste Marres blogg. Hon hade skrivit så vacker om Carro och till Carro på hennes födelsedag i ett inlägg, att mina tårar bara rann när jag läste det hon skrivit. Det berörde mig så mycket att jag bestämde mig för att lägga upp det här. Naturligtvis har jag bett om lov först.

Marre
 Marres inlägg om och till Carro
Idag skulle Caroline blivit 22 år. Känns hårt och sorgligt att det som hänt hände. Kan än idag komma på mig själv hur jag inte riktigt förstått att hon är borta. Ibland tar jag upp telefonen för att ringa henne. Men det som gör mest ont är när drömmar blir så verkliga att när jag vaknar är jag helt säker på att hon fortfarande finns.

Hur som helst, så låg jag och tänkte inatt. Istället för att ringa och sjunga falskt för henne började jag sjunga inombords, "ja må hon leva, jag må hon leva" Och så slår det mig, som en jävla käftsmäll. Kan ju för fan inte ligga och tralla på den födelsedagssången inombords. Då kom tårarna istället. Av all saknad. Av allt vi inte hann göra tillsammans. Av att hon inte är här.

Men hur som helst så är det faktiskt Carolines fördelsedag idag, och även om jag inte kan trycka en glass i hennes söta ansikte idag, så kan jag iaf tända ett ljus och tänka på henne.

Det vi fick tillsammans är något unikt, något fint att se tillbaks på. Även om det aldrig kommer bli sig likt så kan jag leva på alla fina minnen jag fått. Jag saknar oss, men även om allt är annorlunda nu och allt förändras, så kommer ingen kunna vara lika bra som Caroline. För det är oersättligt.

Så.. Grattis finaste ängel.
Älskad och saknad.

Vackra ord! Vacker bild nedan på Carro och Marre, som Marre har gjort. Jämför med kortet i mitten i början av det här inlägget. Duktig Marre som klarat av att göra den och dessutom så bra.

Tack Marre för dina väldigt vackra och berörande ord, dina suveränt fina bilder och för att jag fick föra ditt inlägg vidare <3

Mr Murphy som *piiiiip*

Pengar, vad annars. Vad är det som får en att alltid tappa fattningen snabbare än det mesta världsliga man kan stöta på? Jo alltid dessa pengar.. Och det faktum att inget fungerar!! Det är just det, när inget fungerar på vissa ställen (läs min *piiip*) så slutar det alltid med att det påverkar mina pengar på något vis. Om det någon gång vore positivt så det vägde upp det hela, men nej. Det verkar liksom alltid vara åt det andra hållet.

Jag har ofta stora problem med att komma överens med Mr Murphy (för de som inte vet: Murphys lag - lagen om alltings jävlighet), men jag har väldigt ofta även stora problem med att förstå hur han hinner med att verka på alla områden av livet. Hur är det möjligt att vara överallt samtidigt och enbart ställa till oreda, elände och kaos? Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till kloning, men jag är övertygad om att det måste vara Herr Murphy him self som gjorde den upptäckten. Det finns ingen annan förklaring till hans ständiga uppdykande överallt.

I vilket fall som helst så har jag för andra gången sen Henke dog nu råkat ut för ett samma problem kopplat till min *piiip*, som påverkar min ekonomi. Det har varit en del turer nämligen sen jag *piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip*, så de specifika problem jag babblar om nu är bara några få i mängden. Det här kommer att bli lite invecklat beskrivet, eftersom jag reviderat texten rejält när jag uppfattade att en människa trott sig vara personligen utpekad. Så är det inte, jag pekar inte ut någon enstaka människa och bad naturligtvis om ursäkt till personen. Den personen fanns aldrig ens i mina tankar när jag skrev inlägget. Nåväl, jag kan ärligt säga att jag struntar i vad det är som krånglar och vad som funkar och inte funkar, jag bryr mig för närvarande bara om att de får det att funka för mig. Hur det nu än är så finns det ingenting hos mig som känner att jag borde acceptera allt krångel för att jag är sjukskriven. Näpp, nu är det nog helt enkelt. Jag har tröttnat på att tyst göra alla möjliga underligheter bara för att det är så man bör bete sig. Min nya rebellpersonlighet har precis vaknat ur en alldeles för lång dvala.

Första steget blev att hårt och besinningslöst rapportera om min ilska på Facebook. Jag vet, det låter lite lamt. Dock ska man inte underskatta små steg, om det är ett steg i rätt riktning och det är det. Det är nämligen ett första steg mot att stå upp för mig själv. Idag mot min *piiip* alias Mr Murphy! Jag avstår gärna alla former av hejaklackssupport i form av ”krångligheter” och liknande. Ska jag ha något support över huvud taget, se för guds skull till att inte blanda in Herr Murphy!!

måndag 19 mars 2012

Inget är större

Snart är det dags att sova och den här dagen har gått. Ljuset brinner i lyktan på trappan och gratulationerna är sända i både ord och tanke. Trots alla intentioner om en dag att fira, har faktiskt alla försök att upprätthålla ett glatt humör misslyckats stora delar av dagen. Men några stunder då och då har vi ändå skrattat gott och kommit ihåg allt som varit bra. För det har varit många bra stunder.

Om jag fick göra om min livsresa med vetskapen om vad som skulle komma, så skulle jag ändå välja samma resa igen. Jag skulle välja alla mina barn alla gånger och alltid. Även om jag saknar de två jag förlorat extremt och känner mig mer än tilltufsad av att inte ha dem hos mig längre, är jag också väldigt tacksam. Tacksam över att jag fick ha dem hos mig den stund jag fick, tacksam över allt de lärt mig och tacksam för all kärlek de gett och jag har fått ge dem. Så alla dagar alltid, om och om igen skulle jag välja samma resa. För även om jag bara fått ha två av mina barn hos mig en alldeles för kort stund, har jag ändå fått ha dem hos mig och det är större än allt annat. Det skulle jag inte välja bort för något, inte ens vetskapen om hur ont det gör att förlora dem.

söndag 18 mars 2012

Grattis Carro

Nu är det konstigt nog Carros fjärde födelsedag sen hon dog, fyra år som den 18 mars inte varit som vi skulle önska. Ingen frukost på säng, skönsång eller presenter det här datumet heller. Carro fyller 22 år idag, eller i alla fall så skulle hon ha gjort det om hon varit vid liv.. eller nja det gör hon väl ändå har jag ju med hjälp av klokaste Emelie kommit fram till, men nog är det väldigt, väldigt tomt utan henne här. 









Vi ska inte till kyrkogården den här dagen heller, Camilla, Emelie och jag. Precis som jag skrev i samband med att Henke fyllde år, så drar vi oss å det längsta för att åka dit. Det enda som händer är som sagt att det slår hårt mot oss att stå där och känna tomheten och kylan smyga in över oss och förlama resten av vår vakna tid med sin känsla av definitiv avsaknad. Nej, vi gör precis som vi gjorde här om dagen när Henke fyllde år, vi tänder en lykta på trappan, sänder Carro en massa grattistankar till vart hon nu än är och saknar. Saknar väldigt.. den här dagen också. Men eftersom jag kom till insíkt en morgon alldeles nyss om att den 18 mars trots allt är en dag värd att fira, eftersom det är förknippat med en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, dagen när Carro föddes, så ska vi fira lite också. Hade Carro själv fått välja hade hon velat ha mjölkstuvade makaroner och stekt falukorv. Kanske vi ska fira lite med det.. till hennes ära och för att hon, vart hon än är, fyller 22 år.

Så Grattis Carro vart du än är på din 22-års dag. Kom ihåg hur mycket vi älskar dig och att vi saknar dig väldigt och alltid. Puss & Kräm min älskade dotter <3

lördag 17 mars 2012

torsdag 15 mars 2012

Plötslig insikt

Igår morse stod jag på trappan och funderade över Henriks födelsedag och hur jobbig jag upplevt att det var att han skulle ha blivit 19 år, men aldrig fick möjligheten att bli det. Vi gjorde inget speciellt, utom att tända ljus för Henke på vår trapp, kyrkogården undveks som vanligt till så gott som varje pris. Så kom jag på min reaktion när jag pratat med en del andra som förlorat barn om hur de gjorde på årsdagarna till när deras barn avlidit. Jag mindes hur jag lyssnat till hur de brukade samlas i släkten, äta middag och tända ljus och att det enda jag kunde tänka var: varför skulle jag fira då? Nu tror jag inte att de jag pratade med såg det som att fira, utom som att hedra sina barn, men min tanke var fortfarande: Varför skulle jag fira dessa datum med sammankomster, middagar och anstränga mig på det viset de datum mina barn hade dött? Det är ju datum som är sammankopplade med det jag hatar mest av allt i mitt liv, med när två av mina barn dog. Jag vet att jag betämde där och då för mig själv att det tänkte jag helt enkelt inte. Naturligtvis hedrar jag mina avlidna barn de datum de dött med att tända ljus, tänka på dem, prata med dem inom mig själv och låta mig och de runt mig prata om mina barn och hur det var dessa datum 2008 och 2010, men det är absolut inte någon festlig dag i någon bemärkelse.

Det var dessa funderingar som rastlöst svepte runt i mitt huvud, när nästa bestämda tanke kom. Den 18 mars föddes min Carro, den 24 mars två år senare föddes min Camilla, knappt ytterligare ett år senare den 13 mars föddes min Henke och tio år efter Henkes födelseår föddes den 1 april min Emelie. Samtliga av dessa datum har de allra lyckligaste och några av de mest betydelsefulla händelserna som hänt i mitt liv skett, jag har fött mina barn det allra bästa och viktigaste överhuvudtaget i mitt liv, och det har bara varit förknippat med glädje, kärlek och lycka. Det har varit datum värda att fira! Så kom den, insikten ramlade in i mitt medvetande. Jamen naturligtvis! Trots att det är jobbigt att veta att Carro och Henke skulle ha blivit ett år äldre om de varit i livet, så är deras födelsedagar fortfarande värda att fira. Deras födelsedatum var de lyckligaste dagarna i livet och storslagna på alla vis och som Emelie så klokt uttryckte det: Henke blir fortfarande 19 år och Carro kommer fortfarande att bli 22 år på sin födelsedag, det spelar ingen roll var de är. Dom fyller fortfarande år och blir äldre. Självklart kloka, söta Emelie. Insikten om att dessa datum, trots att de nu även innehåller sorg, är datum som verkligen är värda att fira kom som sagt inramlandes i mitt medvetande och jag kände direkt i hela mig att ja, så ska det vara. Carro och Henkes födelsedagar ska från och med nu firas! Även om det inte blir genom att sjunga, ge presenter och servera frukost på sängen så genom middag, och då med den mat de antagligen valt till sina födelsedagar, ljus och glädje över att de funnits med i våra liv. Nytt tänk kring dessa datum med andra ord. Vart de än är, som Emelie sa, så ska de så klart få firas på sina födelsedagar. Från och med nu är det den nya ordningen helt enkelt! Bra insikt, bra morgon!

onsdag 14 mars 2012

Grattis Henke

Nu är det andra året vi inte är uppe tidigt den 13:e mars för att sjunga falskt, ge present (antagligen i form av en Peace and Love-biljett med camping) och servera Henke frukost på sängen. I dag skulle min älskade son ha blivit 19 år om han hade varit i livet. Det känns hårt för ett sargat  modershjärta att inte kunna gratulera sitt barn och se honom växa upp. Såna här dagar blir det ännu lite tydligare. Han hade hela livet framför sig! Henke skulle ha blivt 19 år idag, men hann bara bli 17 år innan han dog. Det är inte rätt att det ska vara så.

Vi har inte varit till kyrkogården, Camilla, Emelie och jag. Vi vill nästan aldrig åka till kyrkogården. Det är hårt att se Carros och Henkes gravar med den gemensamma gravstenen med kort på dem, men allra hårdast är det att läsa deras namn.. på en gravsten?!! Den hårda sanningen slår alldeles för hårt mot våra oskyddade inre för att vi ska kunna motivera oss att åka dit särskilt ofta. Det känns ändå inte som om de är där. Istället har vi tänt en lykta på vår trapp och sänt Henke grattistankar till vart han nu befinner sig. Han ska bara veta hur otroligt saknad han är.

SÅ det är vad jag har att säga för dagen. Kort och gott: Grattis Henke vart du än är på din 19-års dag. Kom ihåg hur mycket vi älskar dig och vet att vi saknar dig alltid. Puss & Kräm min kära son <3

tisdag 13 mars 2012

Godzilla, stjärnstoff och översvämning

Denna natt som nästan alla nätter är sömn nåt jag har hört om, mytomspunnet och mystiskt, och definitivt inte en del av min värld. Nåja, utan nätter inga stjärnor. Och stjärnorna är vackra, väldigt vackra till och med. Även de stjärnor som är i mänsklig gestalt.

För att fatta mig kort (utvecklar senare.. kanske), har fokus legat på storhet istället för problem, på lösningar istället för offerroller och på att sätta andra människor högt. Mycket har avhandlats, kaffe har flutit, solen har skinit, hår flugit, presenter mottagits och planeter snurrat på i sina banor. Kosthållningen har varit förkastlig, informationstekniken urladdad, husgudarna svinaktigt underbara och svinen gudomligt suveräna. Dessutom har ett duschdraperi delvis skiftat färg och det har en del ljushuvuden med. En bra dag, en härlig dag och en jobbig dag. Jobbig för att Henke skulle ha fyllt 19 år imorgon om han fortfarande varit i livet. Jobbig för att kära döttrar saknar och är ledsna och för att det inte finns något att göra som förändrar det hela. Jobbigt för att tårkanaler översvämmats i plural och krackelerade hjärtan trängt sig fram till ljuset, men även otroligt och magnifikt eftersom ödmjuk styrka, kärlek och mod idag och som alltid deltagit i sublim form. Dessutom har en förunderlig upptäckt i form av Godzilla E gjorts, vilken med nöd och näppe undgått dissekering. En stor och glad dag, en ledsen dag och en dag fylld av stjärnstoff. Kort och gott, en dag som innehållit liv och inte bara överlevnad.

måndag 12 mars 2012

Skrattar bäst

Godmorgon, solig morgon och helt strålande sömning morgon. Tänker därför enbart citera nån eller något eller kanske inget.. I vilket fall som helst, den som skrattar bäst, skrattar först och sist men troligen även i sömnen. Med dessa extremt djupsinniga ord tänker jag åter krypa ner under täcket och njuta av måndagmorgonen på ett alldeles suveränt och totalt tidlöst sätt sätt :)

söndag 11 mars 2012

Svinbra vecka - en resumé

För att få lite perspektiv på om något överhuvudtaget har hänt under den här veckan, från lördag 2012-03-03 till lördag 2012-03-10, bestämde jag mig för att göra en resumé helt enkelt.
Lördag 2012-03-03
Dagen började med att Camilla kom upp och väckte mig på ett alldeles underbart sätt för att höra efter om jag ville komma ner och äta frukost. När jag släntrade ner för trappan utbrast Camilla: - ser du mamma, vilken helt underbar dag! Kan man bli annat än på gott humör då? Därefter frukost tillsammans med Camilla och Eve, efter en stund anslöt sig även Johanna till oss. Efter frukosten startade dessa tre tjejer en revolt mot världens fulhet, eller i alla fall mot det som är fult i världen. Den bestod i inköp av enorma asfaltskritor och såpbubblor. En stor del asfal dekorerades därefter av dessa tre levnadskonstnärer, som dessutom verkade mycket nöjd med inledningen av dagen.



Därefter planeras fortsättningen på denna strålande dag. Efter en del idéer hit och dit bestämdes det att vi skulle åka till Toves föräldrar som är bosatta cirka 7 mil från vår ort och hälsa på. Vi fick ta två bilar för att alla skulle kunna åka med, men det var helt ok. Kalasroligt att få träffa dem, det var obeskrivligt länge sen det inträffade, så ett enorm bra initiativ av tjejerna.

Väl framme serverades fika, naturligtvis med en ansenlig mängd kaffe. Underbart!
 
Kan väl informera om att vi även fick med oss en enorm bur hem. Trots att dagen var alldeles strålande trevlig, var energin som bortblåst vid hemkomsten, så en lugn hemmakväll var vad som stod på menyn. En lugn hemmakväll med middagsservice. Camilla och Eve gjorde suveränt god mat, fläskytterfilé, potatis och sås. Det var en lyxig avslutning på dagen!

Söndag 2012-03-04Dagen började lugnt och avslappnat. Kaffe ingick naturligtvis, men det var väl det mest energirika som hände till att börja med. Eftermiddagen innebar påhälsning hos familjen Lilla Blad. Där serverades förutom kaffe även kombinerad lunch/middag. Supergott! Ännu en dag med maten serverad, kan nästan inte bli bättre.
 
Kvällen innebar byte av vistelseort för Stormästarn. Ja just det ja, Stormästarn har ju inte blivit presenterad än. Det är ett svin, svin som i marsvin då, som vi lånade med hem från en väninna för nästan två veckor sen. En alldeles förtjusande liten varelse som älskar gurka. Nåväl, han fick då så klart flytta in i den enorma bur vi fått med oss hem från Toves föräldrar, vilket han verkade tycka var en rätt okej idé.

 
Måndag 2012-03-05
En typisk måndagsmorgon inledde den nya veckan. Morgonbestyr, frukost och skjutsa Emelie till skolan. Sen var det bara att åka hem och krascha. Ställde klockan på 12.55, för att komma upp i tid för att hämta Emelie efter skolan. Klev dock upp lite tidigare för att fika med Camilla, som kom med den alldeles utomordentligt bra idén att åka till en ort cirka sju mil bort för att inhandla en liten svinkompis till Stormästarn. Så fick det bli. Efter hämtningen av Emelie, precis när vi var på väg, kom mormor insvassandes. Naturligtvis kastade vi in henne också i bilen för lite svinaktiga affärer. Sen begav vi oss av, Camilla, Emelie, Eve, mormor och jag, på biltur i solskenet.
 
Väl framme på djuraffären visade det sig att av tre marsvinshonor tyckte Camilla och Emelie om varsin av dessa och jag vägrade att lämna det tredje, så istället för ett svin kom det sig att vi köpte tre. Tänk hur det är, en del svin är man beredda att betala för medan man är beredd att betala för att bli av med andra. Hm.. Nåja, förutom svinerierna i djuraffären blev det en liten sväng in på Kapp Ahl och naturligtvis även MC Donalds.
 När vi så småningom entrade hemmets lugna vrå installerades de små svindamerna hos Stormästarn, men eftersom han är av manligt kön och därför mindre pålitlig tillsammans med små damer fick vi lov att ta gallret till hans gamla bur och ställa inne i den nya. Väl inburade i den mindre buren fick sen de svinaktigt söta små damerna bekanta sig med herr Stormästare. Han blev svinglad! Sprang fram till dem och pep i glädjeyra. Det gjorde nästan Emelie också, eller pep är nog fel ord, men hon babblade oavbrutet och glädjestrålande resten av kvällen. Ett svinbra köp med andra ord. Även husgudarna tyckte att det var intressant med de nya familjemedlemmarna. Eftersom vi ställt en skiva för dörren in till Emelies rum där svinen är, behövde de klättra så högt upp de kunde för att se. Det högsta de hade att tillgå för närvarande var Eve.




Tisdag 2012-03-06
Dagen hade samma inledning som måndagen, dvs. upp och fixa med Emelie, skjutsa henne till skolan och krascha. En skillnad var dock att Camilla hämtade Emelie efter skolan, medan jag fikade med Eve och prästen. Eftersom mina husgudar, Harry och Nova, alltid vill vara medelpunkten ser de naturligtvis till att bli det också. Den här dagen framförallt genom en gemensam attack av Eve, som sen övergick i mys vid köksbordet. När prästen for påbörjade jag mission impossible som det kändes, med andra ord började jag ta itu med disken. Turligt nog kom mitt psykbryt på besök, så en välbehövlig uppladdning av koffein inför fortsatt diskande blev därmed möjlig. Det är helt otroligt att en disk kan ta över ens hem och verka svälla till och med under tiden man diskar. Det visade sig i alla fall att diskbänken inte sett det sista av omvärlden, utan disken tog till sist slut precis som jag. Eftersom min energi inte direkt är tillräcklig för en dags aktiviteter, så var den slut efter disken. Jag rasade så klart ner några pinnhål igen och tappade tilltron till livet och världen en stund. Eller snarare under resten av kvällen och natten. En viss ljusning medförde dock Makokos besök. Makoko är en bedårande valp som Camillas kompis äger. Emelie formligen avgudar den lilla damen och jag måste erkänna att även jag är väldigt betagen. Hon kom då alltså under kvällen och hälsade på under några timmar. En mycket pussvänlig liten varelse, med en energi som inte går av för hackor.
Onsdag 2012-03-07
Som de flesta veckodagar gick jag upp med Emelie, skjutsade henne till skolan och for hem och kraschade. Jag hade fortfarande inte klättrat upp efter tisdagens ras, så till en början trodde jag inte att dagen skulle bli mycket att hurra för. Men det vände. Camilla hämtade Emelie efter skolan och när de kom hem inhämtades även posten. Emelie hade fått ett litet paket, dessutom adresserat till unga fröken. Hon blev himla glad. Paketet innehöll en badmössa i form av en haj, en lejonsmurf, glitterkonfetti och ett brev. Emelie blev på ett strålande humör och Camilla var redan sitt allra ljusaste jag, så det gick helt enkelt inte annat än att dras med. Jag masade mig därmed upp ur sängen och följde med mina mest älskade ner för fika. Dagen till ära dök även min granne och vän upp för kaffesurplande och babbel. Var en väldigt trevlig nystart på dagen. Medan vi satt där och njöt av livet kom en lastbil inkörandes på gården. Emelies nya madrass med tillhörande bäddmadrass visade sig bli levererad. Vi lät den stå i hallen en stund, medan ännu mer flytande gudomlighet inmundigades (kaffe så klart).
 
Där och då, mitt i allt kaffedrickande, bestämde vi oss för att ta en tur till ortens Ta till vara. En dusch och flertalet kaffekoppar senare begav vi oss iväg. För att egentligen inte behöva något, blev jag barnsligt glad över att hitta en gammal tvättbräda och ett gammalt skrivbord. Båda dessa inhandlades, men vi fick bara med oss tvättbrädan hem. Det gjorde inget. Bara vetskapen om dessa inköp var nog för att energin skulle öka något. Väl hemma började Emelie och jag därför med att städa åt de små svinen, städa Emelies rum och ta in nya madrassen. Vi möblerade om åt henne också och hon blev väldigt nöjd, vilket förtydligades än mer genom att hon förtjust sa: - Åh, det är som att komma till himmelriket! Kul! Vi avbröt bara våra förehavanden för att fika med två av familjen Lilla Blads medlemmar, som kom indundrandes genom dörren. Med rummet och svinburen klar bestämde vi oss för att chokladbollsbakning var vad som skulle göra en bra kväll till en awesome kväll. Vi avnjöt nöjt dessa i Emelies rum medan vi spelade fia med knuff. En mycket trevlig dag och kväll minsann.

Torsdag 2012-03-08
Det här var veckans allra värsta morgon visade det sig. Efter en natt med alldeles för lite sömn, tålde jag inga ljud och humöret var allt utom bra. Emelie var inte imponerad över morgonen, men fann sig tålmodigt i att jag inte var talvänlig. Efter att jag skjutsat Emelie till skolan var det bara att bege sig på blodtryckstagning. Det hade sjunkit och var inte skyhögt, men heller inte jättebra. Spelade ingen roll, jag tyckte det var bra att det går åt rätt håll. Därefter for jag hem och kraschade handlöst med löfte från Camilla om att hämta Emelie. Ingen klocka behövde därför ställas, utan sömn var det enda jag behövde fokusera på. Och det gjorde jag också, jag sov som en stock medan Emelie umgicks med svinen och Camilla och följde Camilla på träning. När jag väl klev upp fikade Emelie och jag, sen kom hennes pappa för att hämta henne inför helgens vistelse hos honom. Kvällen avslutades med att jag blev bjuden på hämtmat. Det var trevligt och gott, så trots en dålig början av dagen fick den ett ganska okej slut.

Fredag 2012-03-09
Jag vaknade vid 13-tiden av ett sms från grannen (dvs. Tove), med en inbjudan på frunch i form av paj. Både Camilla och jag vandrade nöjda över en sån start på dagen över till grannarna, naturligtvis i sällskap av de berömda husgudarna. Det var en suveränt god paj, dessutom och naturligtvis i kombination med kaffe. Vad mer kan man begära av en nyvaken fredag? Efter en stund kom även Johanna hem och åt även hon. Camilla och Eve började kolla på film. Husguden Harry såg Camillas sittande i soffan enbart som en service till för honom. Det var helt självklart att en av "mattorna" i huset begrep att han behövde ett huvudstöd. Något annan anledning kunde det helt enkelt inte finnas för henne att sätta sig där Harry behövde.

Efter frunchen var det hem och vila som gällde, med uppgjord plan om återträff lite senare. Camilla drog iväg och tränade tillsammans med Eve, efter träningen kom hon hem med hälsning från Tove om att vi var bjudna på middag framåt kvällningen. Totalt underbart. Så framåt kvällningen gick vi över till våra kära grannar igen. Middagen bestod av fläskfilé, potatisgratäng, haricots verts med bacon och haluomi samt sås. SÅ himla gott! All cred till kocken. Tove och jag drack även ett eller två glas vin, medan Camilla och Eve lånade bilen och drog iväg på egna äventyr. En riktigt, riktigt trevlig kväll!!

Lördag 2012-03-10
Det är helt obegripligt hur dåligt man kan må av ett par glas vin!! Dagen till ära är jag synnerligen beredd att skriva på nykterhetsrörelsens samtliga manifest. Eller vänta nu.. Det kan ju faktiskt vara en kombination med min totala energibrist som sammantaget lett till detta eländes mående. Nåja, det var det väl värt antar jag. I vilket fall som helst har dagen sovits bort. Det är straffet man får ta av en sen, men trevlig kväll. Väl på benen stärkte jag mig med kaffe i Toves sällskap. Vi satt här vid köksbordet hemma hos oss och tyckte att dagen allt kunde vara bättre. Inget blir bättre än man gör det, så vi bestämde med Camilla och Eve att vi skulle ta en pizza och filmkväll. Så en dusch och en filmhyrning (som var mitt och Toves uppdrag) senare, satt vi samlade uppe i Toves vardagsrum och åt pizza (Camillas och Eves uppdrag) och kollade på film. Var en väldigt mysig kväll. Vi såg två filmer, jag saknar dig och flickan från ovan. Jag saknar dig var himla bra och himla sorglig, så samtliga församlade utom husgudarna grät. Harry tog det hela med ro och somnade på min nacke, helt enkelt för att vara nära och för att han kunde. Goding! Efter filmkvällen var det inte mycket annat att göra än att traska hem, skriva dessa ord och sen blir det säng.

Resumén av veckan blir väl således: det har inte hänt särskilt stora saker, men det som har hänt har varit trevligt, mysigt och helt igenom bra. Trots att inga storslagna saker hänt, har det såväl gett som tagit energi. Nu är dock energinivån farligt låg och jag ser utslagen fram emot att få sova igen.

 Husgudarna får porträttera den trötthet som en veckas aktiviteter kan ge. Med dessa bilder säger jag godnatt för idag.