Ett steg framåt, 372 bakåt

I september 2011 kunde jag äntligen återgå till mitt arbete i en omfattning av 50 %. Starten blev inte optimal, men när det mesta ändå fallit på plats kändes det som ett steg tillbaka mot det normala i livet igen. Efter att först kämpat mig tillbaka efter min dotters död för att sedan åka tillbaka ner i det mörkaste svart igen efter min sons död, kändes det som en stor seger att trots allt ändå komma tillbaka till jobbet. Med viss segervisshet och stor tillförsikt tog jag mig åter an arbetslivet, för att åter upptäcka tröttheten förrädiskt komma insmygande i mitt liv igen. Jag jobbade för att komma hem och krascha, antingen i min säng, min dotter Emelies säng eller i soffan. Umgänget med mina barn blev förstås lidande, hemmet började förfalla igen och till sist orkade jag inte ens låta mina vänner komma lika ofta som vanligt. För att inte ge upp allt för lättvindigt tog jag semester under cirka två veckor i december.  Det hjälpte inte, inget hjälpte, så efter att jag arbetat en dryg vecka efter julledigheten var det katastrof. Jag kämpade för att hålla mig vaken på jobbet, klarade inte av att hålla mig vaken hemma förutom under vissa nätter när jag ville sova. Den 19 januari sjukskrev jag mig själv de 50 % jag hade arbetat. Det visade sig vara ett lönlöst försök för att rå på den totala utmattning som tagit över mitt liv igen.

Innan Carro dog hade jag tyckt mig vara trött ibland. Det var en illusion, jag hade inte en aning då om vad trötthet egentligen var. Efter hennes död förstod jag. Jag förstod hur det är att vara så förlamande trött att varje rörelse, samtal eller för den delen att överhuvudtaget orka överleva är en uppoffring. Väl tillbaka i arbete, glömde jag trots detta att vara rädd om mig själv och ingen där påminde mig om det heller. Jobbet blev min flykt från de tankar jag inte orkade tänka mer, från mig själv och från alla minnen. Redan hösten 2010 lös därför min energilampa rött igen och sjukskrivningen kom som ett brev på posten. Det var i den vevan jag fick min nuvarande samtalskontakt och sakta, sakta började livsandarna komma tillbaka. Tills de försvann helt igen när Henke dog. Ett tag var jag rädd att jag aldrig mer skulle orka röra mig igen, men eftersom jag återigen valde att jag måste leva kämpade jag mig tillbaka på alla sätt jag kunde. Med hjälp, massor av hjälp faktiskt. Jag har de mest underbara människor man kan tänka sig omkring mig. De är guld i min värld och jag älskar dem alla. Utan dem hade jag aldrig klarat av den resan igen. Efter att två gånger ha kämpat sig fram till att faktiskt kunna arbeta igen, är känslan av förlamande trötthet som åter smyger sig in i ens liv och tar över det en skrämmande upplevelse. Bättre uttryckt så är det en skräckfylld upplevelse, som man kämpar allt man kan för att undkomma.

Jag förlorade fighten den här gången. Tydligen får man lägga ner extrem mängd tid och energi för att kämpa sig ett steg framåt, bara för att i ilfart slungas hur många steg som helst tillbaka. I morse var det nämligen bara att snällt ta sig på en akutundersökning och bli formellt sjukskriven på heltid igen. Diagnosen lyder: Recidiverande depression, svår depressiv episod utan psykotiska inslag. Jaja, det är väl bara att acceptera nederlaget och ta nya tag. Nåt är ju i alla fall positivt. För trots extremt övertrött och svår depression är jag ju åtminstone inte psykotisk.