måndag 29 augusti 2011

Leva livet!

För ett tag sen, när jag satt i min väninnas kök och surplade kaffe för fulla muggar i kombination med ingående analys av livet och dess innehåll, hörde jag mig själv uttala orden: en stor skillnad nu efter allt som har hänt är att jag verkligen är genuint lycklig när jag är lycklig! Orden smakade nytt, annorlunda och klingade konstiga, nästan förbjudna i mina öron. Lycklig??! Och nu??  När jag hörde mig själv säga dessa ord högt förstod jag.. Det är vad jag har lärt mig, vad de har lärt mig. Mina två änglabarn har lärt mig något av det viktigaste man kan lära sig under livet. De har lärt mig att leva!

Innan allt hände, innan min nästan 19-åriga dotter valde att ta sitt liv i november 2008 och innan min nästan 18-åriga son omkom i en trafikolycka i december 2010, tog jag det mesta i livet förgivet. Så gott som allt var självklart och jag förstod aldrig fullt ut vilken otrolig gåva möjligheten att få ha alla nära och kära hos sig eller att kunna uppleva allt i livet verkligen är. Eftersom jag tog det mesta för givet, förundrades jag heller aldrig över det storslagna i livet och jag kände mig heller aldrig särskilt lycklig. I stället trodde jag att bara jag gjorde än det ena än det andra eller uppnådde än det ena eller andra, så låg lyckan där framme och väntade på mig. Nu i efterhand känns det ganska förmätet att ödsla bort så mycket tid och så många erfarenheter i väntan på nåt som aldrig skulle hända, eftersom det alltid var förknippat med något som låg längre fram.

Efter min dotters död trodde jag att jag lärt mig läxan att aldrig ta nåt förgivet. Det hade jag inte, i alla fall inte till fullo. I stället hade jag låtit mig själv invaggas i en falsk trygghet baserad på tron att nu hade vår familj haft sin beskärda del av hemskheter i livet och att mina kvarvarande barn därför var immuna mot olyckor, allvarliga sjukdomar och ja allt negativt som på nåt vis skulle kunna drabba någon. Men naturligtvis ger livet inga såna garantier, men ovetandes om det var jag helt övertygad om att få träffa min son senare samma dag när jag lämnade av honom utanför skolan den morgonen i december. Av en slump, lyckträff eller kanske helt enkelt för att det var alldeles för tidigt för några planer på framtida lyckorus, hade jag just den här morgonen kvar fokus i nuet och upplevde därför verkligen den sista stunden jag hade med min son i livet. Jag såg att han satt sin mössa lite snett, att han som svar på min strålande dag hälsning nickade lite samtidigt som han blinkade åt mig, att han sökte min blick med sina vackra blå ögon för att försäkra sig om att jag uppfattat hans tysta svar, hans hejdå samtidigt som han vände sig om för att gå in i skolan och hans ryggtavla som vandrade iväg i den svarta jackan jag köpt åt honom tidigare. Jag var medveten om värmen i bröstet av all den kärlek som man känner för sina barn när jag såg honom vandra iväg den där morgonen, men eftersom jag var säker på att vi skulle ses igen och dessutom höll på tappa fokus i nuet till förmån för senarelagda händelser under dagen så missade jag nåt stort. Om jag bara gett mig själv lite mer tid i nuet den där morgonen, så hade jag upptäckt att jag just där och just då var genuint lycklig. I självklarhetens omedvetna nonchalans missade jag att känna tacksamheten och lyckan över att få ha den upplevelsen med min son. Däremot är jag idag väldigt tacksam över att jag var närvarande där och då och därigenom fick möjligheten att verkligen uppleva den där sista stunden med honom för alltid.

Det var inte förrän några dagar efter min sons död, som insikten om att jag missat att lära mig det enda jag trodde att jag lärt mig smackade in i min då chockade hjärna. Hur otroligt det än verkade hade jag tagit mina kvarvarande barn förgivna och tillåtit mig att återigen lägga lyckan någonstans långt fram i tiden. Där och då, mitt i all sorg, smärta, chock, saknad, med ett krackelerat hjärta och fullkomligt trasig tog jag äntligen till mig den lärdom jag bara några dagar tidigare trott att jag redan haft. Jag förstod att det bara är precis här och nu man har möjlighet att leva sitt liv och att känna eventuell lycka. Lyckan är inte någonstans i framtiden, inte beroende av vad som har hänt eller vad som kommer att hända. Lyckan hittar man i nuet genom att vara medvetet närvarande och förundrat tacksam uppleva stunden man är i. Bara precis nu, precis här är livet och bara precis nu och här finns förutsättningar att vara lycklig. Men bara om man vågar greppa stunden och vara närvarande i varje upplevelse, i stället för att genomleva stunden, drömma om framtiden eller minnas det som varit.

Så fast det känns nästan förbjudet att säga det efter förlusten av två älskade barn och fast jag innerligt önskar att jag fortfarande hade dem hos mig, så är den stora skillnaden efter allt som har hänt att jag är genuint lycklig när jag är lycklig och att jag faktiskt lärt mig att gå genom livet levande.

torsdag 18 augusti 2011

Var dag ny, förhoppningsvis i vaket tillstånd

Precis som alla andra nätter, eller i alla fall de nätter jag nu minns, har jag struntat totalt i alla goda intentioner om att lägga mig i tid för att vakna till en ny dag något så när pigg. När andra börjar sina dagar, slutar jag mina. Den här natten blev ändå lite utstickande, lite annorlunda och helt enkelt lite mer värd att ödsla nästkommande dags medvetande för..

Precis när jag skulle hasa mig från datorn, ge tänderna en omgång för att sen kravla mig under täcket drogs mina ögon till fliken med min öppna mail. Inkorgens innehåll hade utökats. Förstrött, för att ytterligare förhala alla chanser till åtminstone en dags vaken närvaro, klickade jag fram min inkorg och då hände det. Världen blev plötsligt lite mer rosa, mina smilgropar lite mer djupa och min ålder sjönk helt plötsligt med en så där 25 år.. Tänk att ett mail kan fungera som såväl lyckopiller som ansiktslyftning och få världen att le mot en.. ett mail och sömnbristens tydliga spår är som bortblåsta. Starka krafter har varit i farten den här natten och istället för att inleda mitt nya liv med blogg på ett eftertänksamt, intelligent sätt sitter jag småleendes och myser över det faktum att jag nog numer kan konkurrera om nobelpriset i medicin eller nåt åt det hållet. För det måste väl vara ett medicinskt genombrott att inga mediciner mot bristande initiativförmåga, trötthet och depression längre är nödvändiga. Nu för tiden är det enda som behövs ett  enda mail.

Med klokorden "Du ser inte världen som den är. Du ser världen som du är." klingande i huvudet, tänker jag nu väldigt förnöjt glida ner under täcket och sova som en gud för att så småningom vakna vansinnigt trött men fortfarande fånigt småleende. Den eftertänksamma intelligensen är uppenbarligen som bortblåst, men det gäller att inte misströsta. Var dag ny, förhoppningsvis mer eftertänksam, mer intelligent och förhoppningsvis i vaket tillstånd..

onsdag 17 augusti 2011

Nytt intrång i cyberrymden

Trots att det känns lite förmätet att påtvinga cyberrymden och dess innevånare mina tankar, erfarenheter, tyckande och känslor, är det exakt vad jag tänker göra. Kanske inte ofta eller kanske vid varje givet tillfälle, kommer jag att avhandla allt från koffeinberoende, hundliv och morgonstunder utan guld i munnen till min upplevelse av att förlora två av mina fyra barn med två års mellanrum, självmord, trafikolyckor och valet mellan att överleva och leva. Det här är inte cyberrymdens hörn för alla storslagenheter eller allenarådande sanningar, utan snarare vrån för irrande tankar, storslagna visioner, dåligt lokalsinne och en öppenhet för att alla har sin egen uppfattning om vad som är sant.

Nu i natt vid datorn bestämde jag mig helt frankt, efter att jag irrat mig in på "hur man startar en blogg" sidor, att: jahapp, nu var det dags att börja blogga. Mestadels för min egen skull, för att reflektera lite över mina dagar och livet, men även för att minnet av hur jag framför allt månaderna efter min dotters självmord men även efter att min son omkommit i en trafikolycka satt ändlösa timmar framför datorn febrilt letande efter en livlina att hålla mig i genom att läsa om hur andra i samma situation reagerat, gjort eller ens överlevt är väldigt tydligt. Kanske hittar mina ord fram till någon annan som förlorat någon eller några av sina kära och kanske de i så fall ger lite hopp om att det går att överleva och tids nog till och med att leva, men att det för att nå dit också krävs ett aktivt val - kanske varje dag eller som i början varje timme eller till och med varje minut - valet är att leva.

Vem jag är? En vanlig människa, vanlig kvinna, vanlig mamma med ovanligt underbara människor omkring mig, som ger av sig själv på alla sätt och vis. Tack för att ni finns!!!